Sportlov och myror i brallan

Nu är stora kidsen lediga en vecka då!
Då ska man hinna med så mycket som möjligt på kortast tid som möjligt…Det känns i alla fall som det brukar bli så. Dock ser det ut som vi ska få en bra vecka. Något bokat varje dag, och inte nödvändigtvis aktiviteter som tar hela dagen. Ser bra ut.

Helgen var en bra sådan. Den startade med kalas för att fira mamma som fyllt år. Trots att hon inte fyllde jämt på något vis, så var mitt barndomshem fyllt av människor. Det gör ju en del att jag och mina syskon tillsammans har en halv armé med barn. Ljudnivån varierar stort mellan minuterna och springet i allas ben är det ingen som slipper undan. Lilltjejen och ena kusinen som är jämngammal verkade aldrig tröttna på att springa runt, runt, runt…

Lördag kväll gjorde vi som resten av svenska folket och satt i soffan framför mello. En så stor folkfest, med så litet utbud av låtar som är något att ha. Ett märkligt fenomen. Kan väl konstatera att den störste bananen står för årets dagislåt igen. Och att ytterligare en söt yngling kommer fram och blir ny flickfavorit. Man har ju lärt sig att förutspå spektaklet för många år sedan redan.

Igår var det slapp förmiddag på ranchen. Jag gick här och plockade och fixade. Svåger med son kom senare, och jag for till vännen Å på klädparty. Fina kläder, men dock en aning märkliga i storleken tyckte jag.
Trevligt att träffa vännerna var det i alla fall!

Idag ska jag och nästan hela flocken fara uppåt mot värmlandsskogarna. Det vankas besök hos vännen A och äntligen gratulera till nytillskottet!
Mellantjejen ska vara hos en kompis, då hon inte gillar alls att fara utanför byns gränser. Hon lever i en liten bubbla den där varelsen. Men hon trivs ju alldeles underbart hos sin bästa vän, så då får det bli där hon hänger när hon inte vill hänga med oss.
Ikväll har jag barngympa trots lovet. Brukar köra ändå vid ledigheter, och nästan alla kommer dit då med.
Sen är det bara att köra på med resten av veckan. Möte med valberedning, skjutsande till fotbollsträning och ridning, fortsatt jakt på bikini, pulkaåkning och antagligen fara och beställa möbler!! Äntligen!

Annonser

Bikiniproblem- nån mer än jag?

Verkar som halva världen faktiskt trodde att jag blivit mångmiljonär igår, med tanke på hur många besökare jag hade på bloggen då.
Kan väl säga som så, för er som inte riktigt känner mig så väl. OM jag skulle bli det, så skulle jag knappast dela detta på bloggen det första jag gör. Så nu vet ni det om mig med.Pengar är ett ämne som jag sällan pratar om, så nej-knappast något jag heller bloggar om.

Bikini är heller inget ämne jag brinner för att tala om, men jag måste berätta om vilket bekymmer det faktiskt är. Ni som har en kropp där det faktiskt finns storlekar att köpa, kan antagligen finna detta helt ointressant. Ja, ni övriga med kanske men det är ju frivilligt att delta i mitt resonemang här på bloggen.

Bikini- Ja, jag måste ha en ny sådan.
Jag tillhör ett släkte som myyyycket sällan vistas i denna beklädnad i sin hela bemärkelse. Jag är en sådan som går i shorts och endast överdelen av bikini. Hela somrarna går jag klädd såhär i min trädgård och grejar. Jag har givetvis en favorit, som trots att den är svart har hållt färgen i många många år. Bra kvalitet.
Att ikläda mig ett par bikinitrosor får mig att vilja stå bakom ladugården och gömma mig. Jag är inte typen helt enkelt. Eller ja…jag har inte den typiska bakdelen som vill visa sig i dessa.
OM jag nu ska ha ett par, så ska de vara i mycket döljande stil. Boxer helt enkelt, och dessa är inte ett dugg lätta att hitta på marknaden.
En massa bikinitrosor finns i min garderob, men endast för att dessa tillkommit på köpet av en schysst överdel. De är nästintill oanvända.
I höstas var jag på badhuset med ett par vänner och våra småttingar. Då var jag tvungen att ha bikini (kan nu tillägga att baddräkt inte är något jag skulle vara bekväm i, så det alternativet går bort). Jag letade fram den som passade bäst, det vill säga trosorna satt som de skulle men överdelen kunde liknas med ett par tomma påsar som satt fast med snöre runt nacke och rygg.
Färgerna var okej, men jag insåg sedan hur gammal den var. Inköpt sommaren 2006 på öland. Ett panikköp då den jag packat med mig på semestern visade sig vara i storlek 42, och jag för tillfället vägde 50 kilo. Ja, ni ser ju hur ofta jag köper ny bikini…
Men nu måste jag ha en ny! Den som i alla fall satt uppe i höstas, har absolut tomma kupor nu.
Så jag letar. De vanliga butikerna har ju inte mycket till badkläder denna säsongen. Inga alls faktiskt. Jag har letat i sportbutiker, där de i alla fall haft några på rean. Men icke i storlekar jag behöver. Jag har tänkt i banan att jag kanske kan fula till det hela och köpa en sport-bh. Det finns ju typ trettio olika i var och varannan butik nu. Men problemet med de är att de är så stora.
Jaja, då letar jag på nätet då. Googlar fram en massa märkliga nätbutiker. Både välkända sportbutiker, outlet och sådana där billighetsbutiker. Till slut kommer jag till en alldeles vanlig postordersida. En sån som folk handlat på i alla tider. Jag hittar den mest perfekta bikinin med boxertrosor och överdel i min stil. Då ska vi bara välja storlek då. Nederdel- klart, överdel…VAD FANKEN!!!ÄR DET ÄR ETT SKÄMT ELLER! KAN MAN INTE BARA FÅ KÖPA EN BIKINI HUR MAN ÄN SER UT! VAD ÄR DETTA FÖR JÄKLA SKIT!
Ja, ungefär dessa ord vrålades här vid datorn. Det visade sig nämligen att storlekarna endast finns från B-kupa. Att de sedan fanns upp till hur stora tält som helst såg jag även det som en förolämpning mot mig.
Ja, nu har ni kanske listat ut mitt problem. Jag har obefintligt med kroppsligt material att fylla dessa kupor med. En liten A-kupa. Så lite tyg behöver jag. Fattar de inte att det blir billigare att producera och då tjäna mera pengar på dessa?
Storjejen var med på min ena jakt i stan. Hon hittade flera som skulle passa mig, och sen tyckte hon att jag var kräsen när jag inte ville ha Hello Kitty eller Barbapapa på bikinin.
Jepp, så allvarligt verkar det vara. Kanske ska jag bara hoppas att de sista grammen försvinner så jag inte behöver ha överdel alls? Vore ju väldigt smidigt.
Jakten får fortsätta helt enkelt. Just nu har jag sju dagar på mig tills halva släkten ska till badhus. Trots att jag sällan badar, så har jag lovat barnen att göra det då. Men att de skulle bli ett sånt jäkla projekt, det hade jag inte räknat med.
Tips på bikini för trebarnsmorsa mottages tacksamt (utan seriefigurer på…)!

Prosit!

Onsdag idag. Förkylningen går åt rätt håll, och det är ju toppenbra!
Igår var den där värsta dagen på snorandet. Den dagen då näsan rinnen, ögonen rinner och man bara vill gå och gräva ner sig nånstans.
Jag började dagen med att dra med stordottern en sväng i skolan. Det har vart ett helsike för henne med simningen. Detta provet de ska göra för att bli godkända. Hon gick i simskola endast två år när hon var fem och sex år, sen var det klartoch hon har varit en riktig fisk sedan dess. Inga problem nånstans, och kan simma hur långt som helst (kanske inte riktigt, men mycket längre än vad jag orkar i alla fall).
Sen blev hon underkänd när de var i väg för några veckor sedan och gjorde det sedvanliga testet. Tydligen så har hon ett syndrom som kallas ”stickfot”. Man liksom slänger iväg ena benet istället för att köra ett riktigt bentag. Hon har efter det fått åka ett par gånger till och blivit underkänd då med. Detta tog lite knäcken på henne och olika omständigheter i denna historian gjorde att det var dags att lägga sig i lite.
För att göra det kort; Jag åkte med till simhallen och hon blev nu godkänd. Då kan vi lämna det bakom oss.

Resten av gårdagen var en mindre pärs. När man är sjuk så är det inget kul att vara hemmafru. Helst skulle jag då velat att kidsen var på dagis och fritids, att jag var sjukanmäld från ett jobb och låg hemma i ren ensamhet utan störningsmoment.
När eftermiddagen började närma sig kväll eskalerade det hela och droppen rann över. Mellantjejen visade de allra mest energikrävande tecken på sin ADHD, lilltjejen som liksom jag är en aning sjuk fortfarande var på sitt värsta monsterhumör. Mellantjej var förbannad på livet, lilltjej skrek efter glass som hon inte fick. Trots min svaghet i snorandet så sa jag nej till detta och allt blev ju då jävligare för varje minut som gick en stund där. När mannen till slut kommer hem så når jag toppen och får ett anfall med nio nysningar i rad. Ögonen rann över och jag kapitulerade. Sådär lipigt och självömkande meddelade jag att jag lämnade huset.
Satte mig i bilen och visste inte vart jag skulle ta vägen, så jag åkte och solade. Inte det bästa med en förkylning sådär, men jag fick i alla fall vara i fred en stund och somnade till och med. Sen åkte jag illaluktande till biblioteket. Fick både sympati, en pratstund och några bitar mörk choklad av världens bästa bibliotikarie. Precis vad jag behövde i denna stund.
Bibbblan stängde och jag ställde mig på skolgården för att vänta på stortjejen som snart skulle sluta träningen, så då fick jag mig en pratstund med en annan mamma med.
När vi kom hem och maten redan låg på tallriken så kände jag att kvällen hade blivit bra på alla sätt.

Och idag vänder det ännu mer till det bättre känner jag. Nu ska bacillerna städas ut. I med nya sängkläder, sanera bort högar av snorpapper och ställa in alvedon i medicinskåpet igen.

Ikväll ska mannen på möte så det blir jag som får åka med mellantjejen på ridningen. Trotsa kyla och urinvägsinfektion och ta några timmar stillastående utomhus och ropa ”bra” emellanåt. Det är säkert nyttigt på något sätt det med.
Nu får det vara färdiggnällt.

Färg i håret

Nu fick det vara nog och verkligen dags att färga håret. Jag kan inte begripa hur snabbt det växer och den där utväxten blir synlig. Nu såg det även ut som jag var fläckvis gråhårig med, då jag målat en del på sistone. Inte bara lister, foder och tak har fått sig ett lyft. Nej då, det har även blivit några vita slingor och fläckar i mitt annars svarta hår. Nu sitter en färg i alla fall och verkar på mitt huvud.
Räknade lite snabbt och kom fram till att det var tjugo år sedan jag satte den första svarta färgen i mitt hår. TJUGO ÅR SEDAN! HUR gammal är jag egentligen? Jösses…

Ja, nu verkar det som alla nyheter med vargar börjar lugna sig. Istället kommer stormarna in över landet. Det varnas och människor blir uppjagade. I de sydligaste delarna ska man hålla sig inomhus och hej och hå. Mitt i allt detta så ska nyhetsmorgons reporter stå tre meter från havet och rapportera. Halsduk som blåser upp över ansiktet och extremt taskig ljudkvalitet. Ser fullkomligt löjligt ut. Var bara tvungen att säga det. Här på ranchen blåser det inte alls idag. Men det gjorde det igår, och det var bra. Nästan alla vattensamlingar har torkat upp och runnit undan. Härligt! Fast lilltjejen blir besviken över att vattenpölarna är borta…

Igår var det då jakt efter gummistövlar. Egentligen skulle jag hämtat storbarnen i skolan eftersom de slutade samtidigt. Men av oklar anledning så passade det inte alls mellantjejen. Trots att hon hatar att åka skolbuss, så skulle vi absolut åka direkt när de kom hem istället. Inget att ifrågasätta när hon hon får sina ideér. Bara gilla läget och slippa diskussioner.
Vi hittade i varje fall stövlar åt alla tre. (Till och med stortjejen hittade ett par som hon tilloch med tog på sig till skolan idag!)Sen klarade vi även av resten av inköpslistan med: Lampor till spotar i köket (en sån period just nu då lamporna slocknar en efter en), strympbyxor till mellantjejen (hon gör av med en hel del..), en pärm för tidningsklipp (mina barn har en tendens att synas här och var, och nu måste jag skärpa mig och börja spara klippen),hårfärg. Sen blev det endast ett impulsköp: Nya sängkläder till min och mannens säng. Ska bli trevligt att kunna kasta några gamla och få lite nya. Det var ett tag sedan vi unnade oss.
Efter detta så hade jag lovat mellantjejen en french hotdog (som annars är en tradition efter varje besök på BUP), så det fick det bli. När vi sedan satte oss i bilen så insåg jag att vi hade klarat av alltihop på 45 minuter! Det måste vara något slags rekord.
Hem for vi och sen blev det ridskola och övriga kvällsbestyr i lugn och ro. Det blev en bra dag med andra ord.

Idag måste jag åka och kolla om de tömt metallbehållaren på återvinningen. Vill inte lägre köra omkring med den skramlande samlingen i bak i bilen. Dessutom MÅSTE jag verkligen städa bilen. Förstår inte varför den blir så rörig under vintern. Just nu kan man hitta allt möjligt i den… Får bli ett projekt inom en snar framtid!

Minnet…

Det sviker ofta, det där minnet. Jag glömde visst att skriva här igår eller? Vet inte vad det kom sig sådär en vanlig dag. Måste haft tankarna nån helt annanstans.

Igår var vi ju i vilket fall på sångsamlingen igen. Förra veckan stod vi över då det var så mycket annat. Härligt att gå dit igen var det ju, och lilltjejen stortrivs varje gång! Att jag får prata av mig lite med är ju ett plus i kantsten. Kanten heter det visst…

Har lite att pyssla med nu, och det är ju bra. Ska ut med en massa kläder på nätauktion och det är alltid lika spännande. Kan ju gå precis hur som helst. Visst har jag sålt saker som endast hamnat på en krona, det är ju sånt som händer. Men jag glömmer heller inte den mest otippade affären jag gjort. När jag lade ut mannens gamla avdankade jeansjacka och hoppades att den skulle inbringa en femtiolapp. Buden haglade in och det hela slutade med en fin summa på drygt sjuhundra kronor. Vet inte vem som var mest förvånad av mig och mannen. Människan som köpte den var i alla fall mycket nöjd och mailade mig sedan två gånger för att tala om hur bra och snygg den där jackan var. Haha! Det var riktigt roligt.
Tror inte att jag kommer få vara med om det igen.
Nu är det i varje fall dags igen. En hög ska ut i februari, och en i mars. Sedan är det bytardag på det med. Det är så kul! Det är liksom en överaskning som man inte riktigt vet hur den ska gå.
Så nu är det dags att fotografera, beskriva och väga plagg igen.

Idag är det dessutom dags att åka för att shoppa gummistövlar till kidsen. Slasket har börjat.De två månaderna av regn, rusk, blåst och smuts. Tur att jag älskar att handla skodon,för jag fattar inte vilken åtgång det är ibland! Stortjejens fötter växer ju inte så mycket längre. Möjligtvis kommer hon utöka dem endast en storlek till, och då hamna på samma som mig. Det kommer bli ödesdigert för min privata skosamling… och även om hennes fötter inte så ofta är i egentligt BEHOV av nya skor,så finns där ju ett önskemål om nya. Varje vecka typ…
Mellantjejen är riktigt bekymmersam vad gäller skor och stövlar. Det är en ständig kamp om hur skorna funkar att ta av och på. Blod, svett och tårar -på riktigt. Hon älskar skorna i affären, men nästa dag får hon inte på sig dem här hemma. Sen sitter de konstigt i hälen, har en konstig dragkedja, känns konstiga i tårna, har konstiga snören. Allt är bara konstigt med skodon enligt henne. Vet inte hur många skor jag sålt efter henne. Knappt använda. Gummistövlar är det enda hon inte upplever konstigt, däremot sliter hon ut paren med en konstig hastighet!
Lilltejen har ju inte mycket att säga till om ännu, men på grund av hennes ålder så växer istället fötterna med rekordfart.
Åh, vad jag längtar efter att ta in lagerlådan med flip-flops!!! Trettio par som alltid passar någon. Sommar…

Andas in…andas ut…

Snart är det jullov. Imorgon går storbarnen sista dagen i skolan, och sedan är det ett par veckors ledighet för dem. Det känns skönt, även om ledighet inte alltid förknippas med lugn i detta huset. Nu orkar jag heller inte ta tag i och planera massa saker. Vi får försöka ta en dag i taget, och göra varje till den bästa. Känns skönt att mellantjejen ska till psykologen idag, för då brukar hon ju må bättre nån vecka efter det. Det är alltid mycket lättare för henne att lyssna på oss och tänka efter lite då. Det är tyvärr inte alltid man är proffs när det gäller sina egna barn som det så fint brukar sägas.

Mannen ska vara ledig en dryg vecka, vilket kommer bli bra för mig. Då kan jag ta mig en avstickare emellanåt och få vara lite ensam med.

Igår var en riktig prövning i att ta det lugnt och tänka på mig själv lite mer än vanligt. Även om jag tog tag i tvättberget till slut så gjorde jag det med ro. Jag kände mig till och med så harmonisk att jag ställde mig och gjorde plättar när storbarnen kom från skolan. Vad hände liksom? Haha! De var minst lika förvånade som jag själv.

Jag är lite besviken över att det blev som det blev i början av veckan, eftersom söndagen först skulle tillbringas på IKEA med mannen, och sen i måndags skulle jag avklara tre inköp för att sedan bara skita i allt resten av veckan. Eftersom krämporna tog över och allt ställdes in, så fick allt annan skjutas på.

Den jävla gallan gör ont, så hela tiden får jag tänka på vad jag stoppar i mig. En riktig prövning för en skräpätare som jag. Att läkarna tycker situationen är märklig, att jag med mig kroppsform inte skulle kunna ha problem med gallan är ju nonsens. Det finns knappt någon som äter så onyttigt som jag gör. Dessutom väger jag minst tio kilo mera än vad folk tror. Min kropp har bara lyckats med konsten att gömma kilona på nåt märkligt sätt. Så nu var den hemligheten outad.

Men nu är det bara några saker kvar att bocka innan självaste julafton är här. Den ena har jag dragit mig för, eftersom den betyder att jag måste in till centrum, vilket jag absolut inte gillar bland alla stressade och galna julklappsjägare. Men nu var det så att stortjejen och hennes killkompis igår vann biljetter till VIP-visning av en ny bio på fredag. Jag erbjöd mig stå för skjutsen, så hinner jag mitt ärende under tiden.

Måste ju även stolt deklarera att stortjejen och denne killkompis igår fick beskedet att just de två är de uttagna att tävla för klassen i ”Vi i femman” som de gick vidare i. Nu ska det hårdpluggas hela jullovet!

 

Ännu en kaosdag…

Nu får det väl ändå räcka! Jag känner att näst intill var dag blir en sådan där huvet är ner och fötterna upp, itsället för tvärtom. Kan jag inte bara tagga ner en smula och få till det i lite lugnare tempo och med lite rastlöshet istället för hektiskt schema liksom.

Igår hämtade jag då mellantjejen i skolan vid tio, för åter ett besök på det där sjukhuset. När vi satt i bilen på väg dit, så ringde äntligen dolt nummer på telefonen. Har väntat på samtal från BUP sedan i torsdags då jag ringde i panik och behövde prata med någon och få råd. Men var inte tillfället det bästa, då det är skönt att prata utan någon brevid. I alla fall så skulle läkaren ringa senare, men jag blev ändå lättad över att höra av dem.

In på sjukhuset och upp till fysiologiska labratorium. Känns sådär att sitta i ett väntrum med åttaåring och resten av patienterna är 60-100 år. Inte en barnbok eller rolig tidning så långt ögat når. Endast veckotidningar och broschyrer om infarkter och prostataproblem. De kan väl ha nån gammal Kalle Anka från 70-talet åtminstone!

Till slut var det våran tur i vart fall, och mellantjejen blev visad hur man tar ett snabb-EKG på denna makapären som vi nu ska ha hemma i en månad.Morgon och kväll, samt vid känningar ska det läsas av och skickas till labbets dator. Mycket smidig uppfinning måste jag säga!

Hade bestämt att vi snabbt skulle svänga ner på stan och köpa en overall till lilltjejen efteråt. Hade kollat vart den aktuella storleken fanns, och räknat ut att detta skulle ta max tio minuter. Jajamän…

Kör upp på den våningen i parkeringshuset som jag egentligen inte gillar. Alltså, jag är ganska bra på att parkera, men där är det ta mig fanken ingen dans på rosor direkt. Känns som bilen är tio meter lång och det är pelare en meter bakom och en meter framför hur man är står med bilen! Trixade och joxade som tusan, och till slut stod jag hur snett som helst men inte ivägen för någon. Det fick va så!

Säger till mellantjej och lilltjej att jag bara ska hämta en lapp, möts som vanligt av höga protester, eftersom mellantjej hatar att bli lämnad ens tre sekunder i bilen. Men jag kutar iväg. En tjej framför mig som löser biljett och går iväg. Min tur: Jag inser att det inte går att stoppa i mynt. Vad faan… Det blir några bakom i kön, så jag skiter i myntet och tar fram mitt kort istället. Nähä, det går inte heller. Ursäktar mig lite över axeln sådär ni vet… Åh, nej! Tjejen som var före har glömt sitt kort i apparaten! Jag tar ur det och lokaliserar henne innaför dörrarna. Rusar efter och hon tackar och serlite förvirrad ut.

Tillbaka till biljettautomaten. Bara jag där igen. Stoppar i mitt kort, betalar och…väntar. Kortet sitter fast och automaten jobbar. Kön bakom mig fylls på. Vi muttrar lite allihopa och jag ursäktar igen. Säger till någon att det är lite jobbigt för mina barn sitter långt där borta i bilen som jag inte ens ser. ”Usch då”, säger hon och går upp en våning till nästa automat.

Min panik börjar ta till vid detta laget. Jag vet ju att mellantjej antagligen börjar bli lite hysterisk nu, eftersom hon inte ens ser mig. En ung tjej i tjugoårsålder kommer fram ur kön och ställer sig brevid mig. Som lite tröst liksom. Jag ber några människor att vakta mitt kort om det skulle komma ut, så att jag kan springa och hämta mina barn. Tjejen lugnar mig, och jag rusar iväg. Tusen frågor vid bilen, men jag får med barnen tillbaka. Vi fortsätter vänta. Vid detta laget har jag även hunnit ringa vaktbolaget några gånger, där den beräknade väntetiden är tjugo minute…

Den snälla tjejen erbjuder sig att själv gå in i gallerian och leta upp en vakt, när mitt kort plötsligt släpper och jag kan ta det. Phu… Jag tackar den snälla människan så mycket för hennes stöd. Hon bara ler. Söta lilla!

Ner i den aktuella butiken och raffa åt mig det sista exemplaret av overall i rätt storlek, då kommer hon som glömt sitt kort. Hon säger att hon nu fattat vad som hände, och tackar så mycket för att jag räddat hennes jul. Hon hade sparat pengar och skulle denna dag fixa alla sina julklappar. Jag är lite upprörd och vill nästan ge henne skulden för mitt kaos…Men jag ler istället och säger något om att ”än finns det hopp för medmänsklighet…”

När vi kom till bilen igen, så inser jag att detta äventur tog femtio minuter.

Vi kom till slut hem, och jag fixade ordning lite för kvällen. När mannen kör upp på gården senare är jag åter stressad för jag redan borde vart nere i gymnastiksalen och förberett för avslutning på barngymnastiken. Då går det nån säkring och halva huset blir svart. Min panik blev otroligt konstig, så jag släpper allt och bara åker…Så borde jag göra ofta.

Avslutningen gick bra, och när jag kom hem blev strömproblemet ännu värre. Det blev till att tända ljus och lyktor i hela huset, försöka lägga barn i detta och göra så gott det gick.En minut i åtta löste mannen det hela, och stortjejen var nöjd över att kunna se finalen i Project Runway (”vilken tur, mamma! Annars hade hela min dag vart förstörd”)  Just det, du lilla bekymmersfria barn…