Ännu en kaosdag…

Nu får det väl ändå räcka! Jag känner att näst intill var dag blir en sådan där huvet är ner och fötterna upp, itsället för tvärtom. Kan jag inte bara tagga ner en smula och få till det i lite lugnare tempo och med lite rastlöshet istället för hektiskt schema liksom.

Igår hämtade jag då mellantjejen i skolan vid tio, för åter ett besök på det där sjukhuset. När vi satt i bilen på väg dit, så ringde äntligen dolt nummer på telefonen. Har väntat på samtal från BUP sedan i torsdags då jag ringde i panik och behövde prata med någon och få råd. Men var inte tillfället det bästa, då det är skönt att prata utan någon brevid. I alla fall så skulle läkaren ringa senare, men jag blev ändå lättad över att höra av dem.

In på sjukhuset och upp till fysiologiska labratorium. Känns sådär att sitta i ett väntrum med åttaåring och resten av patienterna är 60-100 år. Inte en barnbok eller rolig tidning så långt ögat når. Endast veckotidningar och broschyrer om infarkter och prostataproblem. De kan väl ha nån gammal Kalle Anka från 70-talet åtminstone!

Till slut var det våran tur i vart fall, och mellantjejen blev visad hur man tar ett snabb-EKG på denna makapären som vi nu ska ha hemma i en månad.Morgon och kväll, samt vid känningar ska det läsas av och skickas till labbets dator. Mycket smidig uppfinning måste jag säga!

Hade bestämt att vi snabbt skulle svänga ner på stan och köpa en overall till lilltjejen efteråt. Hade kollat vart den aktuella storleken fanns, och räknat ut att detta skulle ta max tio minuter. Jajamän…

Kör upp på den våningen i parkeringshuset som jag egentligen inte gillar. Alltså, jag är ganska bra på att parkera, men där är det ta mig fanken ingen dans på rosor direkt. Känns som bilen är tio meter lång och det är pelare en meter bakom och en meter framför hur man är står med bilen! Trixade och joxade som tusan, och till slut stod jag hur snett som helst men inte ivägen för någon. Det fick va så!

Säger till mellantjej och lilltjej att jag bara ska hämta en lapp, möts som vanligt av höga protester, eftersom mellantjej hatar att bli lämnad ens tre sekunder i bilen. Men jag kutar iväg. En tjej framför mig som löser biljett och går iväg. Min tur: Jag inser att det inte går att stoppa i mynt. Vad faan… Det blir några bakom i kön, så jag skiter i myntet och tar fram mitt kort istället. Nähä, det går inte heller. Ursäktar mig lite över axeln sådär ni vet… Åh, nej! Tjejen som var före har glömt sitt kort i apparaten! Jag tar ur det och lokaliserar henne innaför dörrarna. Rusar efter och hon tackar och serlite förvirrad ut.

Tillbaka till biljettautomaten. Bara jag där igen. Stoppar i mitt kort, betalar och…väntar. Kortet sitter fast och automaten jobbar. Kön bakom mig fylls på. Vi muttrar lite allihopa och jag ursäktar igen. Säger till någon att det är lite jobbigt för mina barn sitter långt där borta i bilen som jag inte ens ser. ”Usch då”, säger hon och går upp en våning till nästa automat.

Min panik börjar ta till vid detta laget. Jag vet ju att mellantjej antagligen börjar bli lite hysterisk nu, eftersom hon inte ens ser mig. En ung tjej i tjugoårsålder kommer fram ur kön och ställer sig brevid mig. Som lite tröst liksom. Jag ber några människor att vakta mitt kort om det skulle komma ut, så att jag kan springa och hämta mina barn. Tjejen lugnar mig, och jag rusar iväg. Tusen frågor vid bilen, men jag får med barnen tillbaka. Vi fortsätter vänta. Vid detta laget har jag även hunnit ringa vaktbolaget några gånger, där den beräknade väntetiden är tjugo minute…

Den snälla tjejen erbjuder sig att själv gå in i gallerian och leta upp en vakt, när mitt kort plötsligt släpper och jag kan ta det. Phu… Jag tackar den snälla människan så mycket för hennes stöd. Hon bara ler. Söta lilla!

Ner i den aktuella butiken och raffa åt mig det sista exemplaret av overall i rätt storlek, då kommer hon som glömt sitt kort. Hon säger att hon nu fattat vad som hände, och tackar så mycket för att jag räddat hennes jul. Hon hade sparat pengar och skulle denna dag fixa alla sina julklappar. Jag är lite upprörd och vill nästan ge henne skulden för mitt kaos…Men jag ler istället och säger något om att ”än finns det hopp för medmänsklighet…”

När vi kom till bilen igen, så inser jag att detta äventur tog femtio minuter.

Vi kom till slut hem, och jag fixade ordning lite för kvällen. När mannen kör upp på gården senare är jag åter stressad för jag redan borde vart nere i gymnastiksalen och förberett för avslutning på barngymnastiken. Då går det nån säkring och halva huset blir svart. Min panik blev otroligt konstig, så jag släpper allt och bara åker…Så borde jag göra ofta.

Avslutningen gick bra, och när jag kom hem blev strömproblemet ännu värre. Det blev till att tända ljus och lyktor i hela huset, försöka lägga barn i detta och göra så gott det gick.En minut i åtta löste mannen det hela, och stortjejen var nöjd över att kunna se finalen i Project Runway (”vilken tur, mamma! Annars hade hela min dag vart förstörd”)  Just det, du lilla bekymmersfria barn…

Varför gör jag så?

Jag är en så extremt känslosam människa i många fall.
Jag blir lätt rörd och gråter, i synnerhets av andras lycka. Det kan handla om allt från kära återseende, men även när nån tonåring vinner musikprogram på tv. Tårarna kommer direkt.
Jag blir även lätt arg, när saker som jag anser vara fel händer. Saker som påverkar andra människor. Handlingar och ord så syftar på varelsers olika värde.
Det senare är ju ett ämne som är, så att säga, på tapeten just nu. Och jag bara måste läsa om skiten och lyssna på klipp. Fast jag bara blir frustrerad och arg så måste jag!
Jag blir ännu argare, ännu mera ledsen och skäms ännu mer över hur folk beter sig.
Vad är det som driver mig till att göra det egentligen?
Jag kan inte förstå varför jag måste söka mig till det som påverkar mig negativt!

Mina tvångshandlingar kom även när den stora stormen ”over there” var aktuell för några veckor sedan…
Jag, som har en hajfobi av sällan skådat slag. Som hela mitt liv varit totalt nojjig över dessa djur, och får panik bara av att se en sjö. Jag som varit i en sjö eller hav endast fem gånger på tolv år. Dessa gånger har jag mer eller mindre tvingat mig själv, eftersom jag är mamma…
Jag är livrädd! Som i Thailand när jag tagit mod till mig och vadat ut med barnen i havet. Vattnet stod i höjd med låren, och jag kände mig så stolt över mig själv. Då säger mellantjejen som rev sig på en sten: ”Mamma, vad händer om det kommer blod i havet?”
Jag gjorde femtio meter på tre sekunder in till stranden.
Jag är genomsvettig när jag ska gå över en bro, och får syner av hur något far upp mot mig. Jag går inte ut på en brygga, jag sätter mig aldrig i en låg båt där jag är nära vattenytan.
Jag dör i soffan om det plötsligt visas ett klipp med en haj.
Nu har jag verkligen skärpt mig, och jag är ju inte dummare än att jag vet var hajarna bor och inte. Men skräcken finns ändå.
Och just det, under stormens tid. Visst fasen var jag tvungen att sätta mig och googla efter alla fejkade bilder som låg ute på nätet. Hajar som dundrade fram på diverse platser i den stora staden. Vid rulltrappor i köpcentrum, i tunnelbanor, på gator. Helt osannolika bilder såklart.
Jag letar fram bilderna, sitter och kisar mot dem, håller handen för ögonen…
Jäkla tvångstankar! Och jäkla onödig fobi när man bor mitt på fastlandet!
Och nu söker jag åter igen på saker som gör mig upprörd…

Morgonhumöret…

Förr om åren var jag alltid morgonpigg och alltid morgonglad.
Inget fick mig ur balans, och jag vaknade med ett ryck vid första signal och hoppade sedan glatt upp ur sängen.
Någongång någonstans förändrades detta, och jag har ingen aning om hur det gick till!
Kan det vara så att jag har blivit äldre, fått mera krämpor, vart med om barnskrikiga nätter…? Jag vet inte. Fast jag tror att det kan ha med de människor jag bor med att göra. Minst två av dem har ett rysligt morgonhumör! I alla fall den första halvtimman efter uppvaknandet.

I vilket fall. Nu för tiden är jag inte längre alltid så där pigg och bekymmerslös på morgonen. Jag blir väldigt irriterad när maken, typ jämt, ska ställa klockan jättetidigt och tro att han ska gå upp då. I åtminstone tio år har han tänkt att han ska gå upp liiite tidigare och hinna göra något extra. Men det blir ju aldrig så! Han snoozar, snarkar, stör och väcker andra. Det är det enda!
Jag har börjat bli så fruktansvärt irriterad. Jag svär och grymtar, vilket resulterar i att mannen med det mindre glada morgonhumöret får ett ännu surare morgonhumör.
I morse väcktes jag dessutom mitt i en intressant diskussion med Ozzy Osbourne, där jag väldigt gärna hade stannat kvar en timma till. Irriterande, men så får man väl ha det resten av livet.
Det finns väl några miljoner till som har detta problemet.

Annars händer det inte mycket idag. Jag tvättar och grejar lite med vardagssysslor.
Planerar lite inför de kommande dagarna som känns alldeles fullspäckade. Ett par läkarbesök för mellantjejen, traditionell julklappsshopping neråt i landet, klassinnebandy och försenad halloweenfest för stortjejen. Det är mycket nu. Förresten kom jag på att jag borde kolla om jag kan på lite barnvakt när jag är med mellantjejen på sjukhuset med.
Jaja, lika bra att fortsätta med tvätten. Känner mig tråkig och svamlig idag. Kanske skulle ta en femminutare på soffan först. Det var ett tag sen.

Skrik och panik över sjukvården…

…man blir ju så trött och känner sig uppgiven när det har med sjukvård att göra.
Jag måste bara få babbla av mig om detta nu.

Mellandottern har problem med att hjärtat emellanåt rusar iväg och blir till hjärtklappning. Hennes vilopuls ligger på upp till 120. Detta är ett obehag utan dess like för henne.
Egentligen var hon inte alls gammal när hon började säga till oss att det kändes som hjärtat hoppar ur kroppen. Och vi har ständigt påpekat det vid diverse läkarkontroller genom hennes uppväxt.
När hon i våras började medicineras för sin ADHD så gick det bra endast i tio-14 dagar, sen såg vi absolut ingen skillnad. Och hon kände heller inget längre.
Mötet som blev sedan med BUP,var jobbigt.
De meddelade då att hon inte kunde prova någon av de andra mediciner som finns, eftersom de skulle kunna vara direkt livsfarliga eftersom hennes puls är så hög. Vi frågade återigen ”Varför?”. Vad beror den höga pulsen på, och finns det något man kan göra? Varför blir det ingen utredning på detta, då ni säger att det är onormalt?
Luddiga svar fick vi… Svävande.
Resten av mötet var uppgivet, då vi heller inte fick alternativ hjälp. Trots att vi ville ha psykolog, eftersom detta hjälp mycket då hon hade tillgång till en sådan. Och att vi ville ha någon form av stöttning så klart! Det enda som sades var att vi skulle ta kontakt åter till hösten för att utvärdera sommarlovet.
Jag var lite smått panikslagen då jag visste att sommaren skulle bli jobbig. Att vara hemma med alla barnen, utan fritids och dagis. Med ett av barnen som har ADHD, så blir det liksom inte bara härligt att vara långlediga tillsammans. Det innebär så mycket mer än bara vanlig rastlöshet under ett sommarlov.
Sommaren har ju gått i alla fall. Och hjärtklappningen kommer och går som den brukar.
När hennes hjärta rusar betyder det inte heller att hon är upprörd. Tvärtom så kan hon på kvällen ha lagt sig, och redan slappnat av i sängen upp till 45 minuter innan det händer. Fruktansvärt obehagligt för både henne och oss!
Jag har då kontaktat barnmedicin, som i vanlig ordning hänvisade oss till vårdcentral för att därifrån få en remiss till dem.
På vårdcentralen gjordes EKG, som var fullt normalt för hennes ålder, sades det. Jag krävde ändå att den sköterskan som vi träffade pratade med en läkare, för att sedan ringa mig och meddela vad denne sa.
Rådet blev att; När det händer igen, kom då till vårdcentralen så att EKG kan göras under tiden… Min åsikt i detta var; Hur ska jag kunna det? När hjärtat rusar på henne och jag gör allt för att lugna henne- ska jag då stressa på alla kläder och hiva ut alla barnen i bilen för att dra iväg till vårdcentralen. Det hinner dröja en bra stund innan vi väl har kommit in i ett undersökningsrum och sladdar ´blivit fastsatta på hennes kropp. Då har det ju gått över! Och eftersom det inte allt för sällan kommer på kvällen, då är ju vårdcentralen stängd. Det är ju absolut inget nödläge då man ringer ambulans direkt.
Uppgivenheten lyser inte allt för sällan hos oss…
Har förgäves ringt BUP den senaste tiden, utan resultat. Jag skickas till nästkommande telefontid för att där stå i telefonkö. Vissa gånger har jag provat i två timmars tid, men utan resultat för att en röst meddelar att de för tillfället har akutläge att ta hand om.
Kan även säga att det funnits många dagar, då jag hänvisats att ringa senare under dagen för att få få råd. Senare på dagen betyder att mellantjejen komit hem från skolan, och det går inte alltid att ens gå undan en halvtimma då för att prata i telefon ostört. Det händer liksom för mycket då utanför rummet jag stängt in mig i.
I torsdags ringde jag upp barnmedicin igen, och hade TUR! En person svarar direkt och blir förvånad. Tydligen så blev det något fel, så jag hamnade först i kön, men ”då pratar vi väl på då” menade han. Och då säger man ju inte nej tack direkt…
Människan visade sig vara en av de bättre på denna jord. En omtalad underbar sådan. Som tog mig på största allvar dessutom!
Han skulle minsann själv ringa upp vårdcentralen en stund senare, och jag fick i uppdrag att fortsätta kontakta BUp, som enligt honom MÅSTE komma med en alternativ hjälp för oss när medicin inte får användas pga hennes övriga hälsa.
Mitt hjärta lättade efter samtalet med honom må jag säga.
Och snabbt gick det, så snart ringde vårdcentralen upp mig. Jajamän, kom tillbaka för nytt EKG och för att få en remiss till barnmedicin!
Nu har jag inte nått BUP ännu…Men idag är det dags för vårdcentralen i alla fall.
Ja ni vet…Ska man gråta tyst eller skrika rakt ut av frustration? Ibland undrar man ju…
All hjälp vi fick som var så fin och bra! Vad hände?
Att hela tiden försöka se positivt tar ju på krafterna när man inte når fram till ljuset. Men den lyssnande människan på barnmedicin gav mig ändå en släng av ny kraft att använda! Och det tackar jag verkligen för.
Så precis- jag fortsätter med nya krafter. Mot problem och efter hjälp som mellantjejen är värd!

Har du läst ända hit av faktiskt intresse, så är säkert även du en av de människor som ger mig kraft. Tack =)

Lycka!

I så många år har vi försökt att hitta en bra aktivitet som passar mellantjejen. Något som hon gillar och som kan bli hennes ”grej”.
Dans funkar inte eftersom hon har så dålig motorik. Hon får ingen ordning på kroppen och hela grejen ökar bara hennes dåliga självkänsla när hon märker hur osmidig hon är.
Fotboll och andra lagsporter har inte heller varit bra. Det funkar något sånär om det sker utomhus. Men inomhus upplever hon bara ett panikblandat kaos. Höga röster som studsar mellan väggar, och alla som far omkring utan att hon har koll.
Inget bra någonstans…
För ett år sedan var hon första gången med bästisen på dennes ridlektion.Hon kom hem och var en aning frälst. vet inte om det var mera själva ompysslandet av hästen, eller ridningen.
Efter det har vi i alla fall pratat en del om det. Hon ville börja rida, men var ändå lite tveksam till sin självkänsla. Rädd för att hon inte skulle våga, ramla av osv. Och det var ju svårt att sätta henne i skola mitt i en termin.
Och så i måndags ringde jag ju då. Hade tur flera gånger om då terminen började just denna vecka (alltså inte för lång tid att gå och längta) samt att hon skulle få testa i en grupp med bara tre av hennes vänner som hon känner väl.
I går kväll var det dags… (Jo, jag fick åka med för mannen skulle såklart jobba…Men den ilskan glömmer vi nu…)
Det var nog en av de bästa stunderna i mitt liv! Att få se denna totala lycka hos sitt barn! Hon njöt varje sekund. Hon myste som aldrig förr när hon borstade och pysslade med hästen. Hon gick stolt och ledde hästen till stället där de skulle vara, och hon satte upp i sadeln som den lyckligaste tjejen i världen. Efteråt var hon så stolt över sig själv så det fanns inga ord.
Så…Jag har fått en hästtjej!
En glad, lycklig och stolt hästtjej!

Dags att börja leta ridstövlar, ridbyxor, väst, hjälm…måste ha en till jacka som hon kan ha på ridningen. Fixa en garderob i verkstaden för jag vägrar ha några av ridkläderna inomhus.
Oh, herregud. Hur gick detta till? Jag som är uppväxt i en speedwaydepå med fotboll i handen.
Det blir inte alltid som man tänkt sig!

Plötsligt händer det och vänder det.

Det har vart en alldeles underbar i mitt liv som hemmafru på ranchen. Fram till klockan 19:00 så kan jag inte säga att det var tråkigt en endaste sekund! Härligt annorlunda!

Dagen startade med att mellantjejen inte gruffade ett endaste dugg på morgonen!! En otrolig upplevelse som inte hänt sedan jag vet inte när. Att det ska finnas en morgon då inget bråk eller tjafs utspelar sig under detta tak var en otrolig tanke. Men, alla var på bra humör trots den tidiga timman. Och flera leenden utbyttes under morgonrutinerna. Toppenbra!
Sen när skolbarnen farit satt jag leende med en kopp kaffe och läste tidningen. Inte ens de dåliga nyheterna i den fick mig att vekna.
Väckte lilltjejen som var en aning trött. Klädde henne för att åka på sångsamling, där vi inte vart på tre veckor för alla sjukdomar. När vi kom dit satt en lapp på dörren att det inget var idag på grund av andra aktiviteter. Hepp. Det blev en liten sväng till min farmor istället. Hon hasade runt och bakade bröd, trots opererat knä. Såklart. Hon hade körigt värre, så vi plockade med oss en kasse med bröd och drog oss hemmåt. Åt lite förmiddagsfika i form av nybakt bröd ute i solen.
Sen minsann bjöds det på överaskning! Fårklipparen kom! Tjiho vad roligt det är att kolla när fåren klipps. Att de helt plötsligt sitter alldeles fogligt och går med på både trimmning och klövklippning. Märkligt. Men det var ett riktigt vårtecken denna dag! Vi fick dessutom reda på att båda tackorna är dräktiga, så nu väntar vi smått!!
Efter att ha monterat ihop en ny kompost, så var det sovdags för lilltjejen och egentid för mig sedan. Jag passade på att fylla bilen med skräp, dricka lite mer kaffe i solen och bara njuta av vädret.
Mellantjejen kom hem, och på ett sagolikt humör var hon. Vi strosade runt i trädgården tills stortjejen kom. Hon med på ett bra humör för omväxlings skull. De båda fixade påskriset vid vägen.
Lite mellis och sen gick vi ut allihopa igen när lilltjejen vaknat. Jag skruvade lite grejer och fixade, fick en paus när vännen U ringde. Sen var det dags att dra vidare.
Fotboll för stortjejen, så jag körde dit henne och kompis som vi plockade upp på vägen. Dumpade dem i byn, och for till återvinningscentralen. Där hölls vi en stund. Mellantjejen tycker det är jättekul att sortera, så det gick alla tiders. Lilltjejen drog även hon sitt strå till stacken så gott hon kunde. Sen lämnade vi en hemlis i vännen Å:s postlåda, vilket hon kanske inte sett ännu men springer ut och kollar efter när hon läser detta…
Till bibliotetek en sväng. Lånade lite böcker, lilltjejen läste ett par snabba böcker med bästa bibliotikarien, mellantjejen laddade även hon med lite påskläsning.
Sen gick vi över gården till idrotshallen. Kollade på sista träningen som var slut vid sju…
Då blev det så mycket att tänka på att jag blev alldeles trött…
Cup tidigt i ottan på söndag, samspråk med andra föräldrar och jag kom på att klassfotbollen måste avklaras snart eftersom jag är ansvarig och inte ens är hemma den gällande helgen, sova över på lördag ”nej, jag orkar inte om jag kommer hem från Ullared och huset är fullt”, ena kompisen kan inte vara med på cupen visst för de åker ju bort på söndag, andra tjejen kunde visst inte sova över för hon skulle ju vara hos sin pappa, kan kompisen ändå vara med på cupen om hon är hos sin pappa?, men då är ju jag ensam tjej på cupen, varför måste pappa jobba sent denna veckan, lilltjej trött som en gnu mitt i alltihopa, vi måste åka hem och sova nu, vi ska ha träning på konstgräset i grannhålan på måndag-vad kul!, på måndag åker ju ni till farmor, Buäääääää jag vill vara med på träningen… OCH SÅ VIDARE!!!

Nu tar mamman ett glas rött och inväntar Desperate Housewifes…That´s what I am.

Vilken helg!

Vilka underbara dagar med underbart vårväder och underbara vårkänslor!
Nu är den här och vi hälsar den så in i vassen välkommen. När man för första gången kan gå ut och pyssla i trädgården på rikigt. När barnen kutar omkring och njuter lika mycket. När detta underbara väder kommer så tänker jag bara att jag aldrig mera vill gå inomhus! Det tar liksom emot på kvällen när man faktiskt måste gå in och styra upp kvällsbestyren. Åh, som jag ÄLSKAR våren! Man ser ljuset och hoppet igen. Jag känner mig alldeles euroforisk, vilket passar bra en helg som denna!
Det har varit utevistelse på hög nivå. Ut på morgonen och in på kvällen. Vårtecken överallt.
Tackorna är tjocka och vi längtar efter lamm… Lökarna sticker upp här och var.Jag proveldade lite i diket också, men det var lite surt efter den föregångna kvällens hagelskur tyvärr.
I somras grävde jag upp en vasstuva när vi var hos vännen A på hennes sommarställe. Riktig vass från västkusten som planterades i zinkbalja med snäckor från stranden och lite lavendel. Det var så fint och jag vågade inte tro på överlevnad. Ändå lade jag granris över baljan i höstas och hoppades på under. Och minsann! Det kommer allt ett par gröna skott i det vissna nu! Lycka!
Jag har gått och rensat och fixat i två dagar. Krattat och plaockat skräp. Förberett mitt älskade land för vad som komma skall. Rensat under och i buskarna. Klippt ner rosor och alla lavendelplantor som finns i alla hör av trädgården. Nu är det bara växthuset som ska skuras också.
Det är så underbart när man blundar och luktar på svarta vinbärens knoppar…
Antagligen låter jag en smula hög just nu, men vårkänslorna är så starka! Och Torsten blev minsann trea hos svenska folket. Inte bara jag som älskar den kufen minsann!
Denna veckan kommer bli toppen utan dess like!

Idag kommer vännen Å och hennes dotter hit. Kaffe i solen och lek i trädgården till fårens lyckliga bräkande. Mmm…Underbar start på veckan!