Prosit!

Onsdag idag. Förkylningen går åt rätt håll, och det är ju toppenbra!
Igår var den där värsta dagen på snorandet. Den dagen då näsan rinnen, ögonen rinner och man bara vill gå och gräva ner sig nånstans.
Jag började dagen med att dra med stordottern en sväng i skolan. Det har vart ett helsike för henne med simningen. Detta provet de ska göra för att bli godkända. Hon gick i simskola endast två år när hon var fem och sex år, sen var det klartoch hon har varit en riktig fisk sedan dess. Inga problem nånstans, och kan simma hur långt som helst (kanske inte riktigt, men mycket längre än vad jag orkar i alla fall).
Sen blev hon underkänd när de var i väg för några veckor sedan och gjorde det sedvanliga testet. Tydligen så har hon ett syndrom som kallas ”stickfot”. Man liksom slänger iväg ena benet istället för att köra ett riktigt bentag. Hon har efter det fått åka ett par gånger till och blivit underkänd då med. Detta tog lite knäcken på henne och olika omständigheter i denna historian gjorde att det var dags att lägga sig i lite.
För att göra det kort; Jag åkte med till simhallen och hon blev nu godkänd. Då kan vi lämna det bakom oss.

Resten av gårdagen var en mindre pärs. När man är sjuk så är det inget kul att vara hemmafru. Helst skulle jag då velat att kidsen var på dagis och fritids, att jag var sjukanmäld från ett jobb och låg hemma i ren ensamhet utan störningsmoment.
När eftermiddagen började närma sig kväll eskalerade det hela och droppen rann över. Mellantjejen visade de allra mest energikrävande tecken på sin ADHD, lilltjejen som liksom jag är en aning sjuk fortfarande var på sitt värsta monsterhumör. Mellantjej var förbannad på livet, lilltjej skrek efter glass som hon inte fick. Trots min svaghet i snorandet så sa jag nej till detta och allt blev ju då jävligare för varje minut som gick en stund där. När mannen till slut kommer hem så når jag toppen och får ett anfall med nio nysningar i rad. Ögonen rann över och jag kapitulerade. Sådär lipigt och självömkande meddelade jag att jag lämnade huset.
Satte mig i bilen och visste inte vart jag skulle ta vägen, så jag åkte och solade. Inte det bästa med en förkylning sådär, men jag fick i alla fall vara i fred en stund och somnade till och med. Sen åkte jag illaluktande till biblioteket. Fick både sympati, en pratstund och några bitar mörk choklad av världens bästa bibliotikarie. Precis vad jag behövde i denna stund.
Bibbblan stängde och jag ställde mig på skolgården för att vänta på stortjejen som snart skulle sluta träningen, så då fick jag mig en pratstund med en annan mamma med.
När vi kom hem och maten redan låg på tallriken så kände jag att kvällen hade blivit bra på alla sätt.

Och idag vänder det ännu mer till det bättre känner jag. Nu ska bacillerna städas ut. I med nya sängkläder, sanera bort högar av snorpapper och ställa in alvedon i medicinskåpet igen.

Ikväll ska mannen på möte så det blir jag som får åka med mellantjejen på ridningen. Trotsa kyla och urinvägsinfektion och ta några timmar stillastående utomhus och ropa ”bra” emellanåt. Det är säkert nyttigt på något sätt det med.
Nu får det vara färdiggnällt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s