Plötsligt…

Efter att ha stängt av datorn i mitten av december, så försvann tiden helt. Så känns det i alla fall. Den där julen har ju en tendens att planeras i ett par månader. Som vägen mot mål i ett maraton. Och när den sedan kommer, så kan man äntligen pusta ut och dra sig tillbaka igen. Man inser inte riktigt förrän den är över, vilken rusning det visst blev i år igen.

Våran jul blev bra som vanligt. Allt skedde på ett traditionellt vis, och alla var nöjda på sitt sätt. Jullovet blev i allmänhet faktiskt lugnare än det brukar. Vet inte riktigt vad det berodde på. En viss del tror jag att jag får tacka mellantjejens psykolog för. Det blev en hel del spontan efteratanke i olika sitiationer, och en del förstående för att lyssna på andra. Att vi även haft sedvanliga utbrott av ilska och rastlöshet, faller sig ju helt i sin ordning såklart.

Nyårsafton kom den med, och den firades med glada vänner under många timmar. Trots det korta avståndet till vännernas hus, så stannade vi kvar över natten. Allt blir så mycket smidigare när alla kan krypa till sängs då de själva vill (detta gäller såklart både barn och vuxna…hrm..)

När vi sedan kom hem på nyårsdagen, och lilltjejen skulle få sova en sväng började en vecka from hell.

Den startade med en kraftig feberkramp och gick vidare med flera besök på akuten, kort medvetslöshet, feber uppåt 42grader, uttorkning, inläggning på sjukhus för att sedan kastan hem av en mindre omtyckt läkare, viktminskning, trugande om att dricka, oroliga barn och frustrerade föräldrar, kraftigt försvagad lilltjej som vissa dagar inte kunnat gå själv på grund av kraflöshet. Ett rent helvete som i först i söndagskväll påbörjade sin kamp tillbaka mot friskhet och ork.

Vi har kämpat,slitet, trugat, bönfallt och hotat. Det har varit den värsta veckan vi klart varit med som under vår tid som föräldrar. Igår kunde vi äntligen se på dottern och säga till varandra att ” Nu känns det nästan som hon ”håller på att bli sig själv igen!”

Det har vart ett kaos som inte går att beskriva, och jag orkar det inte heller just nu. Vi övriga behöver också bli människor och bearbeta det i våra sinnen ett tag tror jag.  Det ärallt jag kan säga nu helt enkelt. Men som sagt,kraften kommer stegvis tillbaka, och det är så skönt så man gråter nästan.

Nu ska vi se framåt mot ett nytt år. Det blir som vanligt en otröstlig längtan efter våren såklart. Nu kommer det ju vara slask, regn och kyla omvartannat i tre månader…SEN är det dags att börja sitt liv ute i trädgården igen. Som jag längtar!!

Mannen har vart hemma hela julen han med, och nu har han haft kontorstid ett par dagar. Storbarnen började skolan i tisdags. Idag är första dagen som jag och lilltjejen åter är själva i huset. Det firas med städning och fortsatt vårpyntning av köket. Nu vill vi ha ljus igen och lägga mörka tider bakom oss. Planera våren, beställa plantor och tänka glada tankar.

God fortsättning, om det inte är försent att säga det!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s