Ännu en kaosdag…

Nu får det väl ändå räcka! Jag känner att näst intill var dag blir en sådan där huvet är ner och fötterna upp, itsället för tvärtom. Kan jag inte bara tagga ner en smula och få till det i lite lugnare tempo och med lite rastlöshet istället för hektiskt schema liksom.

Igår hämtade jag då mellantjejen i skolan vid tio, för åter ett besök på det där sjukhuset. När vi satt i bilen på väg dit, så ringde äntligen dolt nummer på telefonen. Har väntat på samtal från BUP sedan i torsdags då jag ringde i panik och behövde prata med någon och få råd. Men var inte tillfället det bästa, då det är skönt att prata utan någon brevid. I alla fall så skulle läkaren ringa senare, men jag blev ändå lättad över att höra av dem.

In på sjukhuset och upp till fysiologiska labratorium. Känns sådär att sitta i ett väntrum med åttaåring och resten av patienterna är 60-100 år. Inte en barnbok eller rolig tidning så långt ögat når. Endast veckotidningar och broschyrer om infarkter och prostataproblem. De kan väl ha nån gammal Kalle Anka från 70-talet åtminstone!

Till slut var det våran tur i vart fall, och mellantjejen blev visad hur man tar ett snabb-EKG på denna makapären som vi nu ska ha hemma i en månad.Morgon och kväll, samt vid känningar ska det läsas av och skickas till labbets dator. Mycket smidig uppfinning måste jag säga!

Hade bestämt att vi snabbt skulle svänga ner på stan och köpa en overall till lilltjejen efteråt. Hade kollat vart den aktuella storleken fanns, och räknat ut att detta skulle ta max tio minuter. Jajamän…

Kör upp på den våningen i parkeringshuset som jag egentligen inte gillar. Alltså, jag är ganska bra på att parkera, men där är det ta mig fanken ingen dans på rosor direkt. Känns som bilen är tio meter lång och det är pelare en meter bakom och en meter framför hur man är står med bilen! Trixade och joxade som tusan, och till slut stod jag hur snett som helst men inte ivägen för någon. Det fick va så!

Säger till mellantjej och lilltjej att jag bara ska hämta en lapp, möts som vanligt av höga protester, eftersom mellantjej hatar att bli lämnad ens tre sekunder i bilen. Men jag kutar iväg. En tjej framför mig som löser biljett och går iväg. Min tur: Jag inser att det inte går att stoppa i mynt. Vad faan… Det blir några bakom i kön, så jag skiter i myntet och tar fram mitt kort istället. Nähä, det går inte heller. Ursäktar mig lite över axeln sådär ni vet… Åh, nej! Tjejen som var före har glömt sitt kort i apparaten! Jag tar ur det och lokaliserar henne innaför dörrarna. Rusar efter och hon tackar och serlite förvirrad ut.

Tillbaka till biljettautomaten. Bara jag där igen. Stoppar i mitt kort, betalar och…väntar. Kortet sitter fast och automaten jobbar. Kön bakom mig fylls på. Vi muttrar lite allihopa och jag ursäktar igen. Säger till någon att det är lite jobbigt för mina barn sitter långt där borta i bilen som jag inte ens ser. ”Usch då”, säger hon och går upp en våning till nästa automat.

Min panik börjar ta till vid detta laget. Jag vet ju att mellantjej antagligen börjar bli lite hysterisk nu, eftersom hon inte ens ser mig. En ung tjej i tjugoårsålder kommer fram ur kön och ställer sig brevid mig. Som lite tröst liksom. Jag ber några människor att vakta mitt kort om det skulle komma ut, så att jag kan springa och hämta mina barn. Tjejen lugnar mig, och jag rusar iväg. Tusen frågor vid bilen, men jag får med barnen tillbaka. Vi fortsätter vänta. Vid detta laget har jag även hunnit ringa vaktbolaget några gånger, där den beräknade väntetiden är tjugo minute…

Den snälla tjejen erbjuder sig att själv gå in i gallerian och leta upp en vakt, när mitt kort plötsligt släpper och jag kan ta det. Phu… Jag tackar den snälla människan så mycket för hennes stöd. Hon bara ler. Söta lilla!

Ner i den aktuella butiken och raffa åt mig det sista exemplaret av overall i rätt storlek, då kommer hon som glömt sitt kort. Hon säger att hon nu fattat vad som hände, och tackar så mycket för att jag räddat hennes jul. Hon hade sparat pengar och skulle denna dag fixa alla sina julklappar. Jag är lite upprörd och vill nästan ge henne skulden för mitt kaos…Men jag ler istället och säger något om att ”än finns det hopp för medmänsklighet…”

När vi kom till bilen igen, så inser jag att detta äventur tog femtio minuter.

Vi kom till slut hem, och jag fixade ordning lite för kvällen. När mannen kör upp på gården senare är jag åter stressad för jag redan borde vart nere i gymnastiksalen och förberett för avslutning på barngymnastiken. Då går det nån säkring och halva huset blir svart. Min panik blev otroligt konstig, så jag släpper allt och bara åker…Så borde jag göra ofta.

Avslutningen gick bra, och när jag kom hem blev strömproblemet ännu värre. Det blev till att tända ljus och lyktor i hela huset, försöka lägga barn i detta och göra så gott det gick.En minut i åtta löste mannen det hela, och stortjejen var nöjd över att kunna se finalen i Project Runway (”vilken tur, mamma! Annars hade hela min dag vart förstörd”)  Just det, du lilla bekymmersfria barn…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s