Varför gör jag så?

Jag är en så extremt känslosam människa i många fall.
Jag blir lätt rörd och gråter, i synnerhets av andras lycka. Det kan handla om allt från kära återseende, men även när nån tonåring vinner musikprogram på tv. Tårarna kommer direkt.
Jag blir även lätt arg, när saker som jag anser vara fel händer. Saker som påverkar andra människor. Handlingar och ord så syftar på varelsers olika värde.
Det senare är ju ett ämne som är, så att säga, på tapeten just nu. Och jag bara måste läsa om skiten och lyssna på klipp. Fast jag bara blir frustrerad och arg så måste jag!
Jag blir ännu argare, ännu mera ledsen och skäms ännu mer över hur folk beter sig.
Vad är det som driver mig till att göra det egentligen?
Jag kan inte förstå varför jag måste söka mig till det som påverkar mig negativt!

Mina tvångshandlingar kom även när den stora stormen ”over there” var aktuell för några veckor sedan…
Jag, som har en hajfobi av sällan skådat slag. Som hela mitt liv varit totalt nojjig över dessa djur, och får panik bara av att se en sjö. Jag som varit i en sjö eller hav endast fem gånger på tolv år. Dessa gånger har jag mer eller mindre tvingat mig själv, eftersom jag är mamma…
Jag är livrädd! Som i Thailand när jag tagit mod till mig och vadat ut med barnen i havet. Vattnet stod i höjd med låren, och jag kände mig så stolt över mig själv. Då säger mellantjejen som rev sig på en sten: ”Mamma, vad händer om det kommer blod i havet?”
Jag gjorde femtio meter på tre sekunder in till stranden.
Jag är genomsvettig när jag ska gå över en bro, och får syner av hur något far upp mot mig. Jag går inte ut på en brygga, jag sätter mig aldrig i en låg båt där jag är nära vattenytan.
Jag dör i soffan om det plötsligt visas ett klipp med en haj.
Nu har jag verkligen skärpt mig, och jag är ju inte dummare än att jag vet var hajarna bor och inte. Men skräcken finns ändå.
Och just det, under stormens tid. Visst fasen var jag tvungen att sätta mig och googla efter alla fejkade bilder som låg ute på nätet. Hajar som dundrade fram på diverse platser i den stora staden. Vid rulltrappor i köpcentrum, i tunnelbanor, på gator. Helt osannolika bilder såklart.
Jag letar fram bilderna, sitter och kisar mot dem, håller handen för ögonen…
Jäkla tvångstankar! Och jäkla onödig fobi när man bor mitt på fastlandet!
Och nu söker jag åter igen på saker som gör mig upprörd…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s