Skrik och panik över sjukvården…

…man blir ju så trött och känner sig uppgiven när det har med sjukvård att göra.
Jag måste bara få babbla av mig om detta nu.

Mellandottern har problem med att hjärtat emellanåt rusar iväg och blir till hjärtklappning. Hennes vilopuls ligger på upp till 120. Detta är ett obehag utan dess like för henne.
Egentligen var hon inte alls gammal när hon började säga till oss att det kändes som hjärtat hoppar ur kroppen. Och vi har ständigt påpekat det vid diverse läkarkontroller genom hennes uppväxt.
När hon i våras började medicineras för sin ADHD så gick det bra endast i tio-14 dagar, sen såg vi absolut ingen skillnad. Och hon kände heller inget längre.
Mötet som blev sedan med BUP,var jobbigt.
De meddelade då att hon inte kunde prova någon av de andra mediciner som finns, eftersom de skulle kunna vara direkt livsfarliga eftersom hennes puls är så hög. Vi frågade återigen ”Varför?”. Vad beror den höga pulsen på, och finns det något man kan göra? Varför blir det ingen utredning på detta, då ni säger att det är onormalt?
Luddiga svar fick vi… Svävande.
Resten av mötet var uppgivet, då vi heller inte fick alternativ hjälp. Trots att vi ville ha psykolog, eftersom detta hjälp mycket då hon hade tillgång till en sådan. Och att vi ville ha någon form av stöttning så klart! Det enda som sades var att vi skulle ta kontakt åter till hösten för att utvärdera sommarlovet.
Jag var lite smått panikslagen då jag visste att sommaren skulle bli jobbig. Att vara hemma med alla barnen, utan fritids och dagis. Med ett av barnen som har ADHD, så blir det liksom inte bara härligt att vara långlediga tillsammans. Det innebär så mycket mer än bara vanlig rastlöshet under ett sommarlov.
Sommaren har ju gått i alla fall. Och hjärtklappningen kommer och går som den brukar.
När hennes hjärta rusar betyder det inte heller att hon är upprörd. Tvärtom så kan hon på kvällen ha lagt sig, och redan slappnat av i sängen upp till 45 minuter innan det händer. Fruktansvärt obehagligt för både henne och oss!
Jag har då kontaktat barnmedicin, som i vanlig ordning hänvisade oss till vårdcentral för att därifrån få en remiss till dem.
På vårdcentralen gjordes EKG, som var fullt normalt för hennes ålder, sades det. Jag krävde ändå att den sköterskan som vi träffade pratade med en läkare, för att sedan ringa mig och meddela vad denne sa.
Rådet blev att; När det händer igen, kom då till vårdcentralen så att EKG kan göras under tiden… Min åsikt i detta var; Hur ska jag kunna det? När hjärtat rusar på henne och jag gör allt för att lugna henne- ska jag då stressa på alla kläder och hiva ut alla barnen i bilen för att dra iväg till vårdcentralen. Det hinner dröja en bra stund innan vi väl har kommit in i ett undersökningsrum och sladdar ´blivit fastsatta på hennes kropp. Då har det ju gått över! Och eftersom det inte allt för sällan kommer på kvällen, då är ju vårdcentralen stängd. Det är ju absolut inget nödläge då man ringer ambulans direkt.
Uppgivenheten lyser inte allt för sällan hos oss…
Har förgäves ringt BUP den senaste tiden, utan resultat. Jag skickas till nästkommande telefontid för att där stå i telefonkö. Vissa gånger har jag provat i två timmars tid, men utan resultat för att en röst meddelar att de för tillfället har akutläge att ta hand om.
Kan även säga att det funnits många dagar, då jag hänvisats att ringa senare under dagen för att få få råd. Senare på dagen betyder att mellantjejen komit hem från skolan, och det går inte alltid att ens gå undan en halvtimma då för att prata i telefon ostört. Det händer liksom för mycket då utanför rummet jag stängt in mig i.
I torsdags ringde jag upp barnmedicin igen, och hade TUR! En person svarar direkt och blir förvånad. Tydligen så blev det något fel, så jag hamnade först i kön, men ”då pratar vi väl på då” menade han. Och då säger man ju inte nej tack direkt…
Människan visade sig vara en av de bättre på denna jord. En omtalad underbar sådan. Som tog mig på största allvar dessutom!
Han skulle minsann själv ringa upp vårdcentralen en stund senare, och jag fick i uppdrag att fortsätta kontakta BUp, som enligt honom MÅSTE komma med en alternativ hjälp för oss när medicin inte får användas pga hennes övriga hälsa.
Mitt hjärta lättade efter samtalet med honom må jag säga.
Och snabbt gick det, så snart ringde vårdcentralen upp mig. Jajamän, kom tillbaka för nytt EKG och för att få en remiss till barnmedicin!
Nu har jag inte nått BUP ännu…Men idag är det dags för vårdcentralen i alla fall.
Ja ni vet…Ska man gråta tyst eller skrika rakt ut av frustration? Ibland undrar man ju…
All hjälp vi fick som var så fin och bra! Vad hände?
Att hela tiden försöka se positivt tar ju på krafterna när man inte når fram till ljuset. Men den lyssnande människan på barnmedicin gav mig ändå en släng av ny kraft att använda! Och det tackar jag verkligen för.
Så precis- jag fortsätter med nya krafter. Mot problem och efter hjälp som mellantjejen är värd!

Har du läst ända hit av faktiskt intresse, så är säkert även du en av de människor som ger mig kraft. Tack =)

Annonser

6 thoughts on “Skrik och panik över sjukvården…

  1. Första gången jag snubblade över din blogg! Och du gör så rätt och du är inte ensam om att fightas mot sjukvården. Har själv varit där och kämpa vidare! Mamma känslan i magen ska man inte förringa det har jag lärt mig den hårda smärtsamma vägen! Kämpa, ni är värda betydligt bättre bemötande!

    • Tack, Marie för peppen! Ja, den där mamma-mag-känslan ska man nog följa hela vägen ut. Vi kämpar vidare!
      Vad roligt att du halkade in på min blogg förresten! Välkommen igen =)

  2. Åh, jag lider med dig…ibland jobbar fel människor på fel plats, och ibland som nu då, jobbar rätt människor på rätt plats!!! Hoppas att ni får ordning på hjärtat och medicin nu!! Och fortsätt kämpa…vi har inget val!! Skickar lite styrka över inter-nätet….

    • Hmh…Man blir ju galen! Men, nu blir det nog snart bra. Trägen vinner du vet =) Tar emot styrkan från dig!!

  3. Men….aldrig får d vara så enkelt att ett telefonsamtal till de som i samhället ska stötta å guida oss gör detta!! Hoppas såå för er skull (hela familjen) att ni får en lösning, eller iaf en förbättring, så ni slipper denna oro som uppstår hos er och framför allt henne själv!

    • Ja, visst är det så! Fattar ibland inte hur allt egentligen fungerar… Men det verkar som vi även fick en bra läkare på vårdcentralen, så nu håller vi tummarna för att det ska hända något som går framåt! Trist när man stampar på samma ställe. Man blir ju alldeles utmattad av att kämpa hela tiden!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s