Jag är platt…

För ett par veckor sedan började min dotter på sju år en ny frågeperiod. Hon engagerar sig i ett nytt ämne, som hon sedan håller fast vid under en tid. Det blir tusen svåra frågor med tusen svåra svar. Ibland får jag till och med googla mig fram för att få ett lätt och beskrivande svar som passar så att det ska vara lätt att förklara.
Denna gång är det Cancer.
Denna grymma sjukdom som drabbar så många människor är ingen lätt sak att diskutera med ett barn såklart. Jag vill ju inte ens att mitt barn ska tänka på det!
Men… Frågorna haglade från morgon till kväll. Varför? Vem får det? Smittar det? Och så…Exakt HUR farligt är det?
Jag förklarar så gott jag kan. Jag har alltid svarat mina barn så ärligt som deras ålder tillåter, och så även denna gång. Jag har, som tyvär de flesta andra, någon nära person att relatera till.
Vi pratade om bröstcancer och att det kanske är en av de vanligaste formerna som drabbar kvinnor. Jag försökte så gott kan kunde förklara att oftast kan man operera bort det, om man hittar olyckan i tid. Att man kan ta bort det sjuka bröstet.
Hon var nöjd med svaret. I hennes värld har bröst ingen betydelse, så att sjukdomen kunde tas bort var bara bra.
När det gått några dagar utan frågor, tänkte jag att denna frågestund var över. Att tankarna om ämnet släppt. Jag underade vad det skulle bli härnäst.
Men så en dag när jag stod och bytte om så kom mellantjejen och ställde sig vid mig. Hon såg påmig en stund och frågade sedan: -Mamma, har du haft bröstcancer?
Nej, lilla vän; svarade jag. Det vet du väl att jag inte haft. Varför frågar du det?
Ja men…Du har ju inga bröst kvar…
Hon har rätt. Det är sant.
Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.
Jag vet inte alls hur jag ska ställa mig till min egen självuppfattning.
Det kan hända att jag svär när jag går till ungdomsavdelningen och försöker hitta en BH i storlek 70 A som passar en tant som mig. En BH som inte skriker i neonrosa färg, inte har en massa rosetter, inga blommor eller kattungar i mönstret. Det är ta mig tusan inte lätt ska jag säga.
Efter att kroppen förändrats efter barnafödande och en massa olika mediciner, så är jag just nu en sådär trettio kilo lättare än vad jag var för ett och ett halvt år sedan. Jag tränar inget, äter onyttigt och tar inte särskilt väl hand om min kropp. Resultatet av detta är en märklig form av kotor som sticker ut, löst hängande skinn, en fortfarande hyfsat stor bakdel (Gambian, A! Kommer du ihåg?) och på detta: Inga bröst! En plastikkirurg skulle älska att få sätta tänderna i mig!
Nu lider jag inte så extremt av detta. Ingen vill bära på 25 kilo vätska, så jag är såklart glad över att jag mår såpass fint nu att jag kan stå ut utan mediciner. Att jag lärt mig känna av min kropp och äntligen lärt mig att säga ifrån både till mig själv och andra. Men, att fylla ut en A-kupa…Ska det vara så jäkla svårt? Tänk om man kunde ta en näve från varje skinka och lägga i BH:n…
Nä, det där med självkänslan när man letar underkläder.
När vi skulle till Thailand så letade jag bland mina gamla kläder. Jag har flera lådor med olika storlekar, detta på grund av att jag pendlat så in i vassen i vikt de senaste sju åren. Jag lägger undan, och kan ta fram allt eftersom kroppen ändras. Jag hittade i december en låda märkt med ”sommarkläder”. Ja! Tänkte jag. Så bra!
Men oj då…Jag förstod på riktigt vilken förändring min kropp utsatts för.  Kjolar i storlek 34, shorts  44, klänning M, sommarjacka XS och bikini  85 C . Dessutom en massa kläder i barnstorlekar som faktiskt är mina. Hmm…
Detta att vara tjej. Vilken resa kroppen gör!! Ialla fall de flesta… Vissa har ju lyxen att ha samma form hela livet. Oavsett vilket midjemått så avundas jag de som kan ta fram en gammal favoritklänning femton år senare som fortfarande passar. Jag är ju en manisk samlare, så mina favoriter är i en salig blandning av storlekar.
Detta är inget gnällinlägg. Jag bara blottar mig lite för er.
Jag har ingen karaktär till att skärpa till mig. Jag kan varken hålla mig till dieter eller träna. Jag har inget intresse för det. Jag får fortsätta se ut så här ett tag till. Platt som en pannkaka,men ändå med en Barbapapa-kropp som man näst intill kan modellera hur man vill. Stoppa in magskinnet i brallan och försöka undvika att blanda ihop mina BH:ar med den elvaåriga dotterns.
That´s life!
 
Annonser

2 thoughts on “Jag är platt…

  1. Och vem behöver stora bröst? Du är ju sÃ¥ bra som du är… Och sÃ¥ mycket praktiskare det är med smÃ¥ mjuka lökar, inget ont i ryggen, kläder som sitter bättre, inget som skumpar omkring när man är i farten…jag är mer än nöjd med mina smÃ¥ bröst, de passar mig..kramar frÃ¥n en annan a-kupa. Eller innehavare av smÃ¥ clementiner som min bror sÃ¥ vänligt beskrev dem pÃ¥ badstranden i somras.

    • Du är så klok, min vän! Vi utgör ju ett så nätt och fint fruktfat tillsammans. Haha! Föresten måste vi ses snart! Kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s