Amerikansk action…trodde jag

Incheckning på Landvetter 05:30 på fredagsmorgonen. Vidare in bland trötta affärsmän och semesterfirare. Vi satte oss och käkade lite frukost innan vi tog oss vidare mot gate 18G. Köa lite till…buss ut till planet. Där fick vi vänta lite. Vad händer? Varför öppnas inte dörrarna så vi får gå över till planet?

Alla står och tittar på det bevingade fordonet som ska ta oss upp i luften. En minibuss står redan där, och dess dörrar öppnas. Ut kliver först en kvinna. Sedan en man. De stänger dörren efter sig och ser sig omkring lite misstänksamt, den ena ringer ett kort samtal. Det ser ut som de får något tecken från planets personal, och öppnar åter dörren till deras lilla buss. Den ena sträcker sig in och leder sedan ut en mustaschman! ”Vad konstigt det ser ut”, tänker jag! Tittar sedan på loggan på deras fordon. ”Opps!”

Jag tittar på alla människor som trängs på bussen omkring mig. Alla ser ut på det som händer, några viskar, andra flackar med blicken. ”Så spännande!”, säger jag till mannen.

Efter en stund är det våran tur att borda planet. Vi har platser längst bak, och när jag går genom gången där alla trängs, lyfter omkring väskor och bara är i vägen för varandra så ser jag att vi visst hamnar brevid sällskapet från minibussen med loggan. Mustaschmannen ler under busken på överläppen.

När vi satt oss ner så ser jag ut över alla huvud som sticker upp över sätena. Tre mustaschmän som sitter en bit fram ställer sig upp och ser bakåt i planet…Där börjar min fantasi dra igång på riktigt! Jag blundar och ser en rad olika scener ur amerikanska actionfilmer bli verklighet just här och nu. Hur mustaschmän ger varandra olika tecken, hastigt reser sig och börjar skrika åt alla att sitta still och ”Shut up”. Hur fritagningen ballar ur, kaos uppstår, pistoler viftas omkring och någon faller till marken…

Jag vaknar upp ur mina drömmar. Ser mig omkring… Hur faan ska detta gå, tänker jag. Vart är Wesley Snipes när vi behöver honom i detta drama?

Nu blev det ju inte riktigt så! Resan gick bra såklart. Det enda som jag reagerade på var att mustaschmannen hela tiden satt och stirrade framför sig och att han inte fick det fikat som bjöds på. Och det kunde lika gärna vart så att han tackat nej redan innan, eller att han var glutenallergiker eller nåt.

Efter mellanlandning i Wien, så var vi efter några timmar framme i Prag. Värme, gassande sol, blommande syrener och alldeles jättesommrigt! Fort till hotellet och in med väskorna, sedan en promenad i staden som aldrig verkade sova.

Det var riktiga toppendagar med flera mils traskande och massa rolig shopping. Vi åt massor av gott och drack massor av gott därtill. Kikade lite på alla sevärdheter, gamla byggnader och försökte så gott det gick att inte snubbla på alla japaner och deras stora kameror. De kryllar verkligen!!

På söndagen for vi på guidad tur (sååå turistigt) till Terezin. När bussen stannade vid gravfältet högg det till i hjärtat på mig. Att åter se dessa små stenar, de stora minnensmonumenten gjorde lika ont denna gången.  Jag har varit där förut, och faktum är att mitt specialarbete på gymnasiet har mitt första besök där som inledning. Att få uppleva det igen, och denna gången se HELA lägerbyggnaden och försöka föreställa sig den fruktansvärda misären var skrämmande återigen. Det gick liksom en isande känsla i kroppen genom hela besöket i staden. När man kliver in under den hemska skylten med det hemska orden så blandas känslor av förskräckelse, hat, medlidande och sorg i alla mina sinnen.

Vi var även på ett museum där en rad olika föremål fanns att se. Stjärnorna som satt på judarnas bröst, egentillverkade redskap, kläder, legitimationer och teckningar ritade av barn som överlevde eller inte. hela väggar med rader av namn.

Vi avslutade besöket i staden med att åka till krematoriet. De fruktansvärda rummen med britsar och redskap som använts för att gräva ur människors guldtänder. Skoningslöst med all grymhet som funnits mellan dessa väggar. De stora ugnarna som jobbade dygnet runt. Ytterligare gravar. Att man får sätta sig i en buss med ac och fara härifrån känns orättvist… Men när guiden på hemresan berättar om ån vi kör över, att det var där de till slut fick kasta all aska i brist på platsm så känner jag ändå att vi måste hit snart igen. Måste minnas, och måste lära barnen att minnas. Jag skulle kunna skriva tusentals sidor om mina känslor och funderingar kring detta. Men det är inte vad bloggen handlar om.

Efter ytterligare shopping och goda köttbitar så var det dags att åka hem till Svedala. Hemresan gick bra, men tog tid. Vi mellanlandade i Bryssel denna gången. Kom fram dit på morgonen, och efter förseningar och förflyttningar så lämnade vi till slut Belgien tio i fem på eftermiddagen. Efter en och en halv timma satte vi oss i bilen på Landvetter och for hemåt. Alltid lika skönt att komma hem. Jag satte igång med att tvätta direkt. Att tillbringa fyra dagar bland röklukt känns sådär. Tjeckerna rökar ta mig fasen överallt!!!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s