Gymnasievännerna

Nian tog slut och alla skulle vidare ut i livet. Man skulle helt plötsligt veta vad man skulle bli och gå en aktuell linje. Men först var det somarlov! En stor del av den sommaren tillbringade jag med två killkompisar. Jag vet inte hur många nätter jag och R satt uppe på taket (jag VET att det är farligt och att man inte får…men det är preskriberat nu) på VL-tornet och ordade om livet. Vi tittade ut över samhället och drömde om att få bo här hela livet. Att få skaffa barn här, som så småningom skulle bli vänner de också. Vi var djupa på 16-åringars vis. Sådär på gränsen till vuxenlivet. Han var dessutom olyckligt kär i en vän till mig, och med anledning av detta blev det också många djupa diskussioner. Vi gjorde en hel del galna saker den sommaren. En sak stod det till och med om i tidningen. Men ingen visste att det var vi, och hemligheten kommer alltid finnas hos oss två. Det är ett glädjeminnen, men jag skriver det ändå med sorg i hjärtat. R dog alldeles för ung av plötslig sjukdom.

När hösten kom så började mina vänner lite olika program. Jag, som var fruktansvärt skoltrött, valde att ta ett slött år på IV-programmet. Dessutom blev jag, några veckor innan skolstart ihop med en kille som jag rätt snart flyttade ihop med. Jag halkade ur kompisgänget där jag satt i grannhålan. Två vänner fanns kvar, E och I, som tur var. Annars blev det nu bara ytlig bekantskap med några få av killen kompisar, samt hans familj. Som tur var fann jag även en vän i hans ena brorsa. Vi åkte Epa och festade en hel del. Killen hängde inte på så mycket, eftersom han var fem år äldre och inte intresserad av de fester vi hängde på. De som gick i min klass var ett gäng märkliga kufar…Vissa saker som sägs om det programmet är verkligen sant. Även om jag trivdes där ändå, icke att förglömma. Men kufar och tomtar…

När jag året efter började ett ”riktigt” program hamnade jag i samma korridor som de gamla vännerna. Vi började hänga en del, och sedan flyttade jag och killen till min hemby och det blev lättare att umgås igen. I min klass däremot hade jag tre vänner. L och jag hängde jämt, A var störtskön och vi garvade en hel del med samma typ av humor och M var en riktig djuping. Många svarta samtal hade vi genom åren, och jag undrar vart han finns idag… Det var till en början en kille till i klassen som var en riktig silvermänniska. Han flyttade långt bort, men vi mailade i några år. Han är en sån man minns.

Året då mina vänner tog studenten (jag hade ju hamnat ett år efter) så stod jag brevid deras lycka och firade dem. På studentdagen for jag runt som en galning för att hinna trycka i mig lite smörgåstårta hos varje. Haha! Det var riktigt kul. Och nästa år när jag själv stod i vit mössa så kunde ju de komma och fira mig allihopa! I alla fall just den sommaren då jag hade ett år kvar, så for jag och Å till Hultsfred. Hade aldrig haft roligare med någon annan. Vi levde på mos och majonäs i fem dagar. Att jag fick med henne på konserter med Ozzy, Soundtrack och två timmars åtrå vid scenen där Dregen spelade…Fatta vad hon gjorde för min skull!!! Jag bodde hemma ett tag vid denna tiden, men senare flyttade jag av någon okänd anledning tillbaka till killen.

Hösten kom, och senare vintern. Vid Lucia hade vi förfest hos mig, och skulle dra till stan som alla andra. Denna kvällen hände något rejält som fick hela mitt liv att vända. Hade mina vänner inte funnits där just då, så hade jag aldrig haft kraft, mod eller ork att ändra mitt liv. De ställde upp så in i vassen den kvällen och halva natten. De var ett stöd och en sådan hjälp som jag aldrig hade trott fanns. 

På något märklig sätt så föll jag och en av dem senare isär ändå. Men det varade bara några månader. Sen blev det bra igen och TUR var det!  Henne hade jag verkligen inte velat vara utan nu!

Plötsligt var man sedan vuxen. Sommaren i tjugoårsåldern hade alla börjat jobba. Jag själv träffade världens bästa kille, som numera är min man. Fler än jag blev såklart kära i denna tid då man lämnat tonårsförälskelserna bakom sig. Ena killen i gänget blev ihop med en av världens goaste tjejer. Vi tackar honom för att hon fick ramla in i vår kärngrupp av brudar!

Nu var vuxenvärlden här på riktig och det var dags att börja med parmiddagar, snacka politik och jämföra gräsmattor med grannens. Nu var det på riktigt. Ett år efter att jag och Mannen blivit ihop, så var det plötsligt någon som växte i min mage. Vi fick en bebis och började leta hus. Trots att jag hade mitt kära brudgäng, så kände jag mig emellanåt lite ensam. Ingen av de andra var ju där jag var, med bebis på armen, veckohandling och ständigt på jakt efter lågpris på blöjor. De läste Cosmopolitan och jag läste föräldratidningar… Den ena tidningen annonserade att de skulle ha en hel bilaga med ”sök-nya-vänner”-tema. Äh, vad fanken tänkte jag och slängde med en annons. Svaren började dimpa ner i min brevlåda. Och där! Där plötsligt stormade hon in i mitt liv. E.

Annonser

One thought on “Gymnasievännerna

  1. Åhå nu börjar det bli riktigt intressant, ska bli kul att läsa fortsättningen på detta!! Apropå tonåren och gymnasietiden så är ju detta inget man skulle velat vara utan, men visst ha rdet blivit lättare att leva nu när man har blivit några ( typ 2) år äldre..och kanske lite erfarnare??

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s