Fjortispolare

Detta med vänner förändras givetvis när man  börjar högstadiet. Man blir vuxnare (tror man),mognare (vete fanken) och coolare (hmm…). Allt detta plus en massa tonårshormoner som jagar runt i kroppen. Rejält vilse i pannkakan kan man säga. Men vissa vänner har man såklart kvar från låg-och mellanstadiet. Om klassen splittras, vilket våran gjorde, så faller vissa vänner bort första dagen man börjar högstadiet. Tyvär, men så funkar ju fjortisar. Våran klass delades år fyra håll. I den nya hamnade bara jag och tre tjejer till, varav den ena var Å (nr1),som plötsligt blev en av mina närmast förtrogna. Dittills hade vi inte hängt så mycket, eftersom hon ansåg mig och några andra som väldigt tjejeiga och fåniga. Men helt plötsligt blev det vi. Och totallycka blev det också ! Det visade sig att  S, den ena vännen som vi firade nyår ihop med men som bodde på annan ort, hamnade i samma klass som mig.

Högstadievännerna bestod av ett helt gäng med fjortistjejer som ständigt hängde ihop. Det gicks på disco, kördes moppe och hängdes MASSOR! Än bättre blev det när A, som var ett år yngre började högstadiet hon med. Då var det klappat för bästisgänget. Man anförtodde massor av hemlisar. Alla killar man spanade på var ju högprioriterat samtalsämne såklart. Och åh såna minnen man har från denna tiden!! Men det var även vid denna tiden man mådde som sämst givetvis. Icke att förglömma det struliga tonårspsyket de flesta får. Fast å andra sidan klarade vi oss ur det allihop. Och ännu hängde några vänner kvar från förr, samt skapades det nya vänskapsband som skulle bestå.

Ett klart minne: Jag och Å fick exempelvis tillbringa helgen på en camping några mil bort (efter vissa diskussioner om hur vi skulle sköta oss). Den helgen var…skum. Vi blev smått förföljda av två killar. Tror att de hette Ove och Jimmy..Hm, kan ha fel. De hängde i alla fall efter oss. Det var nån slags dans på campingen, och det var väl där vi träffade dem. Vill minnas att de berättade för oss om T-röd och limpor… (Nej, mamma. Vi drack inte en droppe!! Vi var lite för barnsliga för detta ännu). Och på kvällen när vi lagt oss så klampade de omkring utanför vårt tält och levde omkring. Vi var rätt oroliga för att de skulle komma in…Låg där som knäpptysta, döda sillar och vågade knappt andast. De gick till slut, och efter en lång väntan vågade vi somna. Vi hade spritkök med oss som vi skulle laga nån enkel mat i, och på något sätt lyckades vi spilla t-röd på en bastmatta i förtältet. Lågorna som plötsligt slog upp var kanske inte meterhöga, men det kändes så. Det kunde gått riktigt illa med det fina tältet(som genom åren fick uppleva det mesta med oss två innan det pinkades ner på Hultsfred och därmed hade gjort sitt…)! Året därpå fick vi med oss A, och åkte dit igen. Men den gången käkade vi bara massa kakor och snackade killar. Det blev inte lika händelserikt den gången.

Ett sommarlov började fruktansvärt då min absoluta bästis på den tiden, A:s morfäräldrar omkom i en olycka. efter den dagen tillbringade vi VARJE dag på sommarlovet tillsammans. I stort sett varje natt också. De sista dagarna på lovet åkte jag och min familj till England. Det var hemsk att inte vara med henne de dagarna..Som tur var började skolan snart och vi sågs åter varje dag.

Fjortispolare byttes inte lika ofta som låg-och mellanstadiebästisarna. De höll sig länge och väl, men sen var det många som återigen föll bort när det var dags att bege sig till högre höjder i form av gymnasium. Och appropå höga höjder…Jag och M fick en gång när vi gick i åttan eller nåt, för oss att göra något kul. Vi kom på att vi skulle prova något som man gjorde som mindre (då man var mjukare och tåligare i kroppen…). Den briljanta idén att åka nerför deras trappa i varsin sovsäck! Det var kul cirka två sekunder. Jäklars vad blåslagna vi blev och ömma i kroppen i minst en vecka. Men håll med om att idén var kul!

Dessa vänner som fanns under dessa år, kanske man idag har glömt. Man tänker inte på dem alla varje dag, eftersom de försvann. Men de var ju SÅ viktiga. De fanns ju när man levde som mest. När kärleken var som svårast, när tonårsångesten spökade, när första fyllan skedde och allt annat hände. Även om många säger att man i tonåren inte vet vad riktiga problem är, eftersom man inte var vuxen, gift, skild eller hade skrikiga bebisar som höll en vaken om nätterna…Det som upplevs i fjortisperioden vill jag påstå,var jäkligt mycket jobbigare eftersom det var det som skedde JUST DÅ! Olyckligt kär när man är fjorton år, det är fasen inget att leka med… Särsklit inte när en av de bästa vännerna är kär i samma kille,och lotten faller på henne och inte dig själv. Du få nöja dig med killens kompis istället, och hur kul är det? Oj, oj, oj så kär jag var i Kalle i över ett år, och så går Å och blir ihop med honom… Då var jag inte glad på dig minsann! Eller Johan som jag var dökär i (som alla andra). Under tiden jag var kär så hann han bli ihop med fyra olika tjejer, och fortfarande lipar jag när jag hör ”Please Forgive Me” med Bryan Adams. Var du tvungen att bli ihop med alla fyra till just den låten?

Nä, tack som fanken för att man blev äldre och inte lika känslig… Bara nästan. Efter den tokiga skolresan på Bornholm, då jag och Å blev osams eftersom vi var kära i Anders båda två. Efter det, så skildes våra vägar åt för några år. Gymnasiet kom, och jag…jag blev ihop med en OKÄND kille från grannhålan. Men det är en helt annan historia…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s