De första vännerna i livet

Eftersom min mamma var dagmamma, så fanns det alltid många att hänga med. I blandade åldrar och olika kön, fanns det alltid någon att leka med. Min första bästis M var även min första ”kille”. Vi hängde en hel del. Både när han var dagbarn, men även annars eftersomvåra familjer umgicks. Minns att sista gången vi sov i tält tillsammans var vi hela tolv år, och våra storebrorsor retades ganska kraftigt för denna händelse…Haha!

Bor man på landet som jag gjorde (och gör) så blir det så att man hänger med dem som finns inom räckhåll på vägen. Antagligen är det även så i mindre samhällen och städer, att det blir ungarna på samma gata som blir de första kompisarna. I min by hade jag min kusin som närmaste granne. Vi lekte typ jämt! Sen två granntjejer till, som var ett år yngre, resp tre år äldre än mig. De var de första jag tjuvrökte gräs (eller var det mossa?)  med i skogen med. Det sovs i gamla stugor på gårdarna, det tältades och det gick spontana spökspår i skogen när mörkret kom. Spökhistorier var väldigt populära…

När man började cykla själv, så brände jag vidare upp på vägen ett par kilometer och hängde med antingen A, eller H (som inte var min kille, men allra bästa killkompis. Noga!). I deras lilla by fanns dessutom bästa isen, så på vintrarna släpade man sig ofta dit upp med skridskorna i näven. Dessa kompisar, samt de i grannhuset firade vi dessutom varje nyår med. Plus två familjer till. På den tiden höll man sig till traditioner. Det enda trassliga var bara när alla de vuxna skulle komma ihåg vems tur det var att bjuda… Vi barn hade mest fullt upp med att skjuta smällare och bränna sönder tumtopparna på de förbannade tändarna…I synnerhet jag och S, som förövrigt har vart vänner sedan vi var bebisar och började fira dessa aftnar ihop.

Sen blev det ju dags att börja Lekis. Där fanns ju några nya ansikten som man inte sett förut. Och efter ett par år blev det allt viktigare att ha just en BÄSTIS. Ena veckan var det P, och andra veckan var det H. Det var ett jäkla bytande, som jag idag inte kan fatta hur vi orkade med! Hela låg och mellanstadiet höll det på så här. Jag har gamla brev där det står typ ”Jag är ju bästis med H nu, fast jag hellre vara bästis med dig. Ska fråga om inte H kan vara bästis med E istället. Ska fråga på rasten imorgon.”.. Det var tider det! Men räknar man lite på det, så var det nog P som jag var bästis med mest. Vi hade under tidig skoltid även ett hemligt ord som klottrades på lappar och i brev. För brevvänner skulle man ju vara. Skicka brev på posten, fast man träffades i skolan. Det hemliga ordet minns jag fortfarande,fast jag har ju sett det några gånger när jag gått igenom dessa gamla lappar. Cockarolsanecku. Detta betydde helt enkelt att vi var bästisar. Fråga mig inte var när eller hur ordet uppfanns…Jag ser ingen som helst logik i det…Haha! Henne tjuvrökte jag ciggaretter första gången med. Inte så konstigt eftersom hennes mamma rökte.

Sen skulle man ju helst vara ihop med killar också, så man kunde hänga i par. Det var mycket sånt på mellanstadite ”Jag är kär i Mackan nu. Ska fråga chans på honom på rasten imorgon. Kan inte du fråga chans på Jonas? Eller ska du vara ihop med Peter?” Tror inte att killarna hade så många såna diskussioner med varandra… Förrsten var jag ihop med Jonas hela ett och ett halvt år! Fick ett halsband av honom i julklapp som var köpt i en riktig guldsmedsbutik. Världens grej då! Det lilla silverhjärtat har jag fortfarande kvar som ett fint minne…Om man kunde hänga i par så kunde man stå vid buskarna utanför Konsum och pussas. Mycket romantiskt denna tid innan man började hångla på riktigt.

Det var så typiskt för vad man gjorde med kompisarna också. I alla fall klasskompisarna. Det var samma sak jämt i stort sett. Men P hängde man i samhället, med Å (nr2) lekte jag med dockor. Pinsamt nog gjorde vi det tills vi var tolv, men det har varit en välbevarad hemlighet fram tills nu. Med E byggde jag kojor. Vi höll på i flera år med en stor koj-fälla som vi skulle fånga hennes sur-gubbs-granne i (han fastnade aldrig i den dock). Med H var man alltid i stallet. Red hästarna, ryktade och annat som hör till. Och var jag hos J så bakade vi. Typiska grejer hela tiden. Tror faan att man blir förvirrad i tonåren, då man just har lämnat dessa veliga år bakom sig och ska skaffa sig en och samma stil..

Man var ju så fruktansvärt aktiv hela tiden! Det var kompisar åt alla håll, och det skulle lekas och ”varas” varje dag. Ibland kan jag stå utanför tjejernas rum och lyssna när de har kompisar här. Så otäckt att man liksom återupplever allt en gång till! Förutom det med bästisgrejen då… Stortjejen har bara haft två tjejer till i klassen som hon hängt med, och nu har den ena flyttat…Förutom dem så är det bara en till hon är med, så hon är inte lika ombytlig som en annan var. Måste vara skönt…

Och helt plötsligt var man tretton år. Började högstadiet, puberterade för fullt och killarna man trånade efter var helt plötsligt femtonåriga handbollsgrabbar… men det väntar vi med!

Annonser

One thought on “De första vännerna i livet

  1. Underbara tider!! Jag kommer oxå ihåg att jag lekte med dockor och barbie tills jag var 12, skyllde alltid på att lillsyrran ville leka….Det är skillnad mot nuvarande småtjejer det…mina tjejer skulle hellre dö än leka med dockor!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s