Fem små apor…

Igår var ingen bra dag alls… Jag bara deppade, och grävde ner mig hela dagen. Grävde ner mig i filtar i soffan, i ångest och i dålig självkänsla. Grävde ner mig i en enda stor självömkan. Åh, vad det är synd om mig ibland!

Jag deppade för min roll som morsa. För att jag kommer sist. Hur jag än gör så kommer jag sist. Detta är ju inte bara jag i denna rollen som gör såklart. Minst 90 % av alla mammor känner antagligen såhär. Man gör allt för att alla ska vara nöjda, full av omtänksamhet och fixande för övriga familjen. Igår kom känslan som då och då dyker upp och sabbar en dag i livet.

Mannen som far omkring. Meddelar att han ska jobba i Stockholm denna veckan… Alltså går jag miste om unit-mötet igen… Har inte träffat kollegorna sedan julfesten…Känner mig ytterligare åtsidosatt. Alltid mina behov som hamnar sist…Dessutom är det Awards Night denna gången. Jag går miste om massor! Ställ dig sist i kön mamman…Det är där du alltid ska vara. Själmömkan…Mannen fortsätter fara omkring medans jag går inomhus och försöker röja. alltid detta plockande på allas saker. Det är faktsikt nästan aldrig mina egna saker som stökar. Jag plockar ju så efter de andra, så jag hinner inte stöka fram själv! 

”Jag åker upp till grannen och byter rutan på bilen…”Sen kommer hem och vänder. ”Jag drar och klipper mig då! Hemma om en och en halv timma igen” Tre timmar går…   Jag själv försöker söva bebisen som totalt sovvägrar, men bara är gnällig denna dagen. Storbarnen går ut och leker så lillasyster kanske kan somna. Var faan håller karl hus? Jag inser att jag aldrig kommer hinna med mötet på kvällen, meddelar ledningen att jag inte kan komma. ”Jag stannade bara och hämtade lite verktyg på bygget”. När mannen kommer hem har bebisen äntligen somnat lite. Jag själv ligger i fosterställning på soffan med en klump i magen. Säger till mannen att nu måste du ta med ungarna och åka skridskor. Jag skulle gjort det i slutet av veckan, men det blev inte så eftersom lillasyster vart sjuk. Storbarnen jublar! Åh, världens bästa pappa som åker skridskor med oss… Känner för att skrika att det faan var min idé. Det är jag som är bäst! Jag som behöver positiv kred! Alla braiga saker vi hittar på är ju mina idéer! Men jag håller tyst…Mamma kommer sist.

Kvällen kommer. Barnen jublar fortfarande eftersom deras pappa är så bra… Är lite ledsna för att pappa ska jobba borta igen. Stortjejen frågar om vi kan dra och shoppa kläder nån dag. Kanske säger jag, vilket inte är svar bra nog efterom hon blir lite sur. Jag måste  hinna, tänker jag. Måste orka.

Lilltjej blir nattad. Mellantjej duschar  och bli nattad hon med. Stortjej sitter i soffan och väntar, som övriga svenska folket på att klockan ska bli åtta och tv-programmet alla pratar om ska börja. Jag smyger upp och kollar lilltjejen som sover gott i spjälisen. Åh, vad tusan…Nu har ungen bajsat i sömnen! Vill ju inte väcka henne. Ner igen och muttrar för mig själv. Mannen sitter vid datorn. Arbetar heter det, men jag ser allt att det är en auktionssajt som lyser där på skärmen… Måste byta blöja utan att väcka lilltjejen. Eftersom jag har så bra idéer, så löser jag det snabbt. På med pannlampa, täcket över huvet på bebis och så var det klart. Kommer ner igen och hör de magiska orden som får allt att släppa. ”HAHAHA! Mamma, du ser helt sjuk ut!”

Jag stannar upp. Kommer av mig i all ångest, självömkan och deppighet. Ut ur dimman. Ser mig själv. Där står jag i jeans, tjocktröja och en nopprig gammal fleecemorgonrock, eftersom jag fryser så hela tiden. Till detta så har jag dessutom en pannlampa på huvet och en bajsblöja i handen…

Allt rinner av mig. Jag och stortjejen skrattar så vi gråter. Mannen kommer in i rummet och förenar sig i skrattet. Allt är bra igen. Jag är glad. Jag har världens bästa familj. I allt elände så apskrattar vi tillsammans, vi är så bra på det. Och vad gör allt annat? Allt elände, jobbiga vardag och trötta morsor? Vad gör det när vi fortfarande kan apskratta med varandra? Inte ett skit… Jag är ju egentligen skitlycklig!

Annonser

3 thoughts on “Fem små apor…

  1. My dearest Coco darling!
    Jag ömsom skrattar o nästan gråter för faaaaaan va man känner igen sig. Dock kanske inte med pannficklampan… HA HA HA!!!!
    Jag brukar ringa mammsen bara för att få ventilera av mig o tack gode gud för att hon orka lyssna på mig..:-)
    Men visst fan vill man nån gång oxå få känna sig som numero uno för det e inte ofta det händer nu för tiden.
    Ni får snart hälsa på oss så lämnar vi alla kidsen med papporna o så dra mammorna iväg med ett pap bibs…:-)
    Feta pussar från mig

  2. Himmel och pannkaka, det är fan inte lätt att känna sig varken lycklig eller lyckad för jämnan! Ganska sällan faktiskt! Skönt att du kan skratta åt eländet emellaåt iallafall! Men jag lovar, du är inte bara världens bästa mamma och fru, du är snygg, sexig, rolig, förstående och alldeles underbar!!!

  3. Oh, mina underbara brudar! Tack för kred, tack för uppskattning och tack för era kommentarer i allmänhet! Ja, vad fanken vad svårt det ska vara att släppa in lyckan emellanåt…Men som sagt. Plötsligt händer det,och det slipper ut. Lika förlösande som en brakskit. Haha!
    Love you och saknar er båda!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s