Maskar

Körigt värre för mig som inte skulle göra ett  skit denna dag…

Pratade nyss med en vän, som i sin tur har en vän… Och denna vännen hade gjort något som fick mig att fundera igen (vilket jag är ganska bra på). Jag funderar över dessa männsikor som alltid tycks komma på kant med männsikor. Det finns många såna,och ibland känner jag att jag är en av dem. Ni vet det det liksom bara blir fel av alltihopa. Hur man än förklarar så blir det inget rätt någonstans…  I alla fall; denna människan, som jag själv bara träffat ett par enstaka gånger och inte riktigt fått någon uppfattning om, verkar i alla fall vara en sån människa. En som stöter sig med de flesta. Nu hade i alla fall dessa två vänner med barn som vanligt träffats på förmiddagen för fika/lek. Barnen, 5 år gamla och i rätta åldern för osämja av mindre karaktär, tjafsade om vad de skulle leka. Det ena barnet, som inte fick sin vilja igenom påpekade på ett barns sätt att ”då får du aldrig komma hem till mig igen…” Är man förälder har man ett antal gånger hört detta sägas (och är man inte förälder så har man antagligen hört det  eller sagt det när man själv var barn). MEN i detta fallet så stannade det inte här. Vilket det antagligen hade gjort om kidsen fick reda ut det själva. Men NEJ, inte i detta fallet. Det som i stället skedde här var att den ena föräldern lade sig i det hela en aning för mycket för vad femåringar behöver (enligt mig i alla fall). Den andra föräldern tyckte att det hela var rätt harmlöst. Och hela händelsen slutar med att min väns vän, säger ”Då behöver inte ni komma till oss nån mer gång”.

Detta tycker inte JAG låter klokt NÅGONSTANS! Visst,nu hörde jag bara ena versionen av det. MEN det hela startade ju ändå med två FEMÅRINGARS tjafs. På FEMÅRINGARS nivå! Kan det verkligen gå så här långt med en sån situation? Hur mycket ska vi egentligen ställa oss bakom våra barn? Hur lär de sig att själva lösa saker när någon hela tiden pratar åt dem?

Sen efter att min vän och hennes barn gick därifrån, smått chockade över denna vanliga förmiddagsträff tog en snopen vändning, så skulle min vän försöka förklara det hela för sitt barn…Inte det lättaste kan jag tro. Och än är det inte slut, för några dagar senare så ringer vännen och frågar om de ska träffas igen. Och låtsas som inget har HÄNT! What? Ärligt talat…jag vete fanken hur jag skulle bete mig i detta läget… Min vän gick fortfarande och mådde skit över alltihopa, och funderade fortfarande på vad som egentligen hände den där dagen, så hon sa bara ”Nej, jag tror nog inte vi ska ses på ett tag…” Och mitt i alltihopa står barnen som antagligen fattade mindre än de vuxna i sammanhanget.

Kan man låtsas som ingenting i ett sånt här läge? Vad är rätt och vad är fel? Jag vete tusan alltså…

Och mina katter har fått mask i magen nu också…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s